Jag kan inte hindra tårarna ifrån att falla längre. Jag har lurat mig själv så jävla länge, när Robin lämnade mig kändes det först som en lättnad. Då var det liksom gjort, jag behövde inte gå och oroa mig för någonting som redan har hänt. Jag var glad, jag var lycklig men samtidigt inte. Jag sprang ifrån smärtan för jag vela inte känna den igen. Efter allt med Sebbe så orkar jag inte må skit, det här året ska bli ett bra år, jag vet det. Ett av dom bästa. Det har varit konstant smärta i fyra. Jag orkar inte mer, har jag inte känt tillräckligt? Jag är lycklig. För jag hade världens underbaraste kille vid min sida. Men jag kan inte springa ifrån smärtan, för så fort jag sätter mig ner och andas så kommer smärtan tillbaka. Jag mår så jävla dåligt över allt med robin, men jag vill inte säga det för jag vill inte konstant må dåligt eller verka vara olycklig. Men Robin gör det så jävla svårt för mig. Jag har aldrig varit med om det här, har alltid beundrat andra som gjort slut och sedan velat bli tillsammans igen, killen har velat ha tillbaka dom. Aldrig tidigare har jag varit med om det. Robin sa att han älskade mig. Han sa det inte när vi höll på, eller jo en gång när vi "lekte" eller vad man ska kalla det, satt och småretades med varandra och han skrattade kollade på mig och sa; haha jag älskar dig också. Jag tror han märkte hur jag kände då, för det blev tyst och vi slutade retas. Det var fel av han att säga så, jag har tänkt göra det flera gånger jag också, på skämt så där men det har inte kännt lägligt. Men han gjorde det , sen insåg han nog hur fel det var. Allt handlar om att han inet vill ha ett förhållande. Han vågar inte. Han hade sex med en annan. Han vet att han kommer göra det igen. Han älskar att dricka, festa och knulla. Fjorton personer är ingenting att skämta om. Fjorton jävla personer har han stppat kuken i. Hur många har han varit nykter med? Vetinte. Hur många betydde något? Tre. Det var många för honom. Jag hade sex med två personer, båda två betydde något. Jag tyckte om dom båda även om jag inte var med på den sista. Även om det kändes tvingat, så betydde han någonting. Vi hade ett förhållande och han betydde jävligt mycket för mig. Sex är ingenting man bara har, sex är någonting mellan två personer som tycker om varandra. Jag vela med Robin, flera gånger. Men jag var rädd att vara en i mängden. Vela inte bli den 15e personen. Även om det kändes som att han skulle stanna om han fick det. Men han vela inte heller, förens han var helt säker på vad han vela. Men så klart, när vi pratade om det så vela jag ju mer, när jag inte fick. Lika med Daniel. Han vela inte förens vi varit tillsammans i ett år? Då vela jag . Jag tjatade om det. Jag fick det. När jag fick det vela jag inte, då var det försent. Men med Robin var det inte heller bara ha för att jag inte fick. Det var någonting jag vela med Robin. För vi kom varandra så nära, och jag vela komma närmare. Känslan jag hade när jag låg brevid honom, känslan jag hade av att ha honom nära, känslan när han kysser mig. Känslan går inte att beskriva, och det vet vi alla. Man vill bara komma närmare, och närmare än närmast. Vi lyckades hålla en gräns, vi lyckades säga stopp. Även om vi flera gånger var nära på att strunta i stoppet, var det alltid någon av oss som satte en gräns för det var bäst för båda , i slutändan. När han skämtade om sex, när han visste hur mycket det faktist betyder för mig, så kunde jag ju inte göra annat än skratta, även om han nog förstod hur ont det gjorde innuti mig. Som när han satt och skrev med Gabbi på msn, dom har haft sex. Hon satt och skämtade till honom om det, när hon visste att jag satt brevid. Och hon sitter och säger att han ska ta vara på det han hade med mig. Men bra gjort subba, du fick mig att vilja lämna honom. När vi stod vid busshållsplatsen, jag robin cassie och martin. Han lyfte upp mig, så jag hade benen runt hans midja. Han lutade mig mot väggen vid busshållsplatsen och ropade på Martin ; ska vi göra en martin & rebecka? Och började jucka mot mig. Det gjorde så jävla ont att han kunde skämta om det. Men det är Robin. Och Robin är lika med överkåt, och Robin helt enkelt. Han erkänner inte när han har fel. Även om han vet det och även om alla vet att det är så uppenbart. Han säger att han älskar mig, han säger att jag betyder så jävla mycket, han säger att han inte vill vara utan mig men att han inte kan ha ett förhållande. Att han vill att vi ska glömma varandra så vi kan ha varandra kvar i vårat liv. Men hur kan man vara så rädd för någonting? Hur kan man ge upp någonting bara för att man är rädd, hur kan man backa undan ifrån någon man älskar? Och speciellt undanhålla sanningen, att man älskar den. Jag älskar honom. Jag vill kämpa för oss två. För jag vet att vi delade något speciellt, och jag vet att vi har något speciellt. Jag vet att det här inte är någonting i jämförelse med Sebastian, för de med Sebastian är obetydligt. Johan säger att det finns en chans kvar för mig och Robin. Hur får jag fram chansen? Johan är Robins bästa kompis. Den enda jag pratat med av hans kompisar som inte gått över någon gräns. Som inte sagt något han inte borde säga. Hoppet är det sista som lämnar människan. Så länge Robin tkr om mig, finns mitt hopp kvar. Jag vill inte lämna det vi hade, jag vill inte lämna det vi har som just nu ligger i ett mörkt rum där lampan inte lyser. Vi ser inte vad det är.