Inatt var ännu en natt, då jag fick lägga mig ner och somna in i världens underbaraste persons famn. Vi båda var så jävla trötta när vi kom hem igår, jag somnade med kläderna på mig nere vid hans fötter. När jag sedan vaknade för att kliva upp och ta av mig kläderna sa han; nej gå inte. Jag klädde av mig och han drog mig tätt intill honom och jag kröp intill honom och han lade armarna om mig och jag somnade senare med kinden mot hans bröst.
När jag sedan vaknade imorse, i samma position, tätt intill honom, så vaknade han också till och kramade om mig. Jag låg länge och tittade på honom, som varje gång annars kan jag inte förstå hur jag har sån tur att jag får somna i hans famn. Jag är då den lyckligaste personen på jorden. Jag kan inte se något fel på honom, hur länge jag än sitter och tittar på honom så kan jag inte hitta något fel. Och jag hatar det. Hade det funnits något som var fel, hade det varit så himla mycket lättare att gå vidare. Än att lämna någonting som är så underbart, där allting är helt perfekt.