Ända sedan Robin flyttade hit, har jag märkt hur lite jag faktist hör in i den här familjen. 
Det är alltid jag och Robin, mot dom. Så fort någon klagar på mig eller Robin, hoppar den andra in och vi backar upp för varandra. Vi har nått en nivå i våran "vänskap" som jag aldrig trott att vi skulle nå. Och som vi aldrig hade varit med om ifall vi bodde åt skilda håll, som vi gjort i hela vårat liv tills i vintras.
Jag och Robin pratar varje dag, är det inte irl, så är det på sms. Vi skriver på msn i stort sett hela tiden. Vi förstår varandra på ett sätt dom andra inte gör här hemma, för vi är äkta syskon. Jag tänker ofta på hur Rasmus ser på de, att vi har samma mamma och pappa och inte han. Och att vi båda har stort hat inför hans pappa. Han måste ju känna av bandet mellan mig och robin, men kanske tänker han inte på det så mycket. 
När vi var i Göteborg nu, var inte Robin med. Och jag kände hela tiden hur lite jag faktist tillhörde den så kallade familjen jag var med. Robin och jag är en familj. Och jag trivs i närheten utav han och pappa bättre än i huset här med mamma och Robert. Jag kände mig så jävla ensam nere i Göteborg att jag en utav dagarna bara gick iväg och duschade, ställde mig i duschen och grät. För att jag saknade min bror. Det är som att utan honom är jag inte hel. Jag vill inte flytta ifrån Västerås för han kommer inte följa med. Och jag hatar tanken på att han snart kommer flytta hemifrån, han fyllde ju trots allt 21 igår men han vill ha jobb först innan han flyttar. Och just nu går han i skolan. 
Robert hör inte till våran familj, det är han som kapat banden mellan allt tycker jag. När vi var där nere nu, så fort jag tog en bild så tog jag så att Robert inte var med, eller klippte sedan bort honom när jag la in på datorn. Har inte en enda bild på honom på min dator alltså. Och när jag och Robert pratade, och jag smsade med någon o berättade vad han sagt, så sa jag mamma istället. Som när vi prata om att vi skulle äta på donken, så smsade jag samtidigt med lukas om att vi skulle äta på donken när han kom hit så skrev jag istället "Mamma sa precis att vi ska äta på donken nu". Och så lyssnade dom på Cascada på radion när vi åkte hem, jag hatar det och tycker de är bögmusik när Robin lyssnade på det när jag var hos honom. Så jag skrev ; mamma lyssnar på cascada, vart är vägen på väg?!" och när folk frågade vem jag var i Göteborg med skrev jag; med mamma.
Jag vet att jag som liten älskade Robert, o kallade honom till o med för pappa ibland då min egen pappa inte var speciellt närvarande. Men jag vetinte vart de gick fel, men idag kan jag inte ens se på Robert utan att bli äcklad. 

Det är han som gjort, att jag bor i ett hus där jag bott i 10 år men än idag inte känner mig som hemma i.