I used to
Jag kom in i matsalen och sneglade på dig som satt borta i hörnet i en fotölj med dina klasskompisar. Vi hade inte pratat på månader, månader som kändes som en evighet som bara gjorde ondare och ondare för varje dag då väggen blev högre emellan oss. Plötsligt såg jag hur du vinkade dit mig, jag gick dit på en gång med ett halvt leénde på läpparna och tårarna i ögonen. Jag ställde mig framför dig, du satt fortfarande ner. Du tog tag i mina händer och kollade mig i ögonen och frågade "Hur mår du egentligen?" och mitt hjärta stannade för någon minut. Frågade du verkligen det där? Undrade du verkligen hur jag mådde? Jag tittade på dig med en blick som fick dig att förstå att jag menade att du innerst inne visste. Men du frågade igen, bad mig vara ärlig. Och mitt enda svar blev; fråga ingenting som du inte egentligen vill ha svar på. Jag visste att du inte vill att jag ska vara en börda för dig, du vill egentligen inte veta om jag mår dåligt men ändå frågade du, som om du tyckte att det fick räcka nu. Att det var nog med att se mig gå runt där och vara ledsen så fort du kom i närheten, som om du varje dag hade sett hur mitt hjärta slog utanpå tröjan när du kom in i rummet. Efter att jag sagt att du inte skulle fråga något du visste, så sträckte du armarna och bad om en kram. En kram som varade i en evighet, en kram som gick vidare till nästa nivå, som gick vidare till ännu en till nivå innan jag tillslut vaknade upp i min säng hemma.
Allting hade varit en dröm, jag vart så klart besviken, men även lättad. Du hade frågat hur jag mådde, och även om jag visste att det var i drömmen så kändes det som att jag kommit till en punkt då jag förlåtit dig för alla gånger du vänt bort blicken. Jag vet att en del av dig bryr sig om hur ledsen jag är, och att du faktiskt har en aning om att jag inte mår bra. Men det är förbjudet för oss båda att visa, och även om du kunde, så vet jag att tiden flugit förbi så snabbt att det inte är någonting vi drar upp till ytan igen.
Allting hade varit en dröm, jag vart så klart besviken, men även lättad. Du hade frågat hur jag mådde, och även om jag visste att det var i drömmen så kändes det som att jag kommit till en punkt då jag förlåtit dig för alla gånger du vänt bort blicken. Jag vet att en del av dig bryr sig om hur ledsen jag är, och att du faktiskt har en aning om att jag inte mår bra. Men det är förbjudet för oss båda att visa, och även om du kunde, så vet jag att tiden flugit förbi så snabbt att det inte är någonting vi drar upp till ytan igen.
Men jag saknar dig, jag saknar dig jämt. Jag saknade dig igår och jag saknar dig idag.
Kommentarer
Trackback
