Nu är han på fest. Där det är folk jag känner. Folk härifrån. Om jag kunde förklara känslan jag har i bröstet nu. som om någon står på vänstra sidan. Trycker åt. Jag sitter och skriver med folk, låtsas som att allt är bra. Men plötsligt känner jag efter ett tag hur stelt jag sitter. Att jag inte slappnat av. När jag försöker slappna av, börjar skriva igen, så märker jag det igen. Jag är spänd. Jag vet hur Robin är. Jag vet hur folk dras till honom. Det är någonting med hans charm, nu ringer han. Så. Han vela sova här. Han är full. Han är grinig. Dom i bakgrunden klagade på honom. När han ringde tänkte jag, ja nu kommer han lugna ner mig. Säga att jag inte ska oroa mig. Även om det inte skulle hjälpa. Men han gjorde det värre. På sätt o vis vill jag ha honom här, känns som att han inte skulle röra någon annan om han visste att han skulle till mig sen. Känns som om det skulle vara fritt fram för honom just nu att göra något när han inte behöver se mig i ögonen efteråt. Jag vet att jag inte kommer klara det här i längden. Inte det att han sårar mig, utan de att jag mår dåligt av att inte lita på honom. Jag är rädd för det här, rädd för allt nytt som hänt. Och jag kan inte tänka mig hur andra står ut med den här känslan konstant när deras killar åker iväg. Robin och jag är inte tillsammans, men vi har någonting. Vi delar någonting. Som är mer än bara en vänskap. Vi älskar inte varandra, vi har känslor för varandra. Vi är mer än vänner. Tre chanser ska man ge en person, tre chanser. Enligt mig. Han har sabbat dom två första. Eller egentligen en, eftersom att vi inte hade någonting egentligen då han lämnar mig för potatisnäsan. Men han sabbade en. Han har bara två kvar. Gör han någonting ikväll, hänger våran vad-det-nu-är-vi-har på en smal tråd som förmodligen inte kommer klara av tyngden. Jag vet själv att jag inte är redo för ett fårhållande. Och jag är inte kär. Men det vi har nu, är så underbart och jag vill inte förstöra det. När jag är med honom, känner jag trygghet. För jag vet att han tycker om mig. Jag vet det. För jag känner honom, och jag har kommit honom så nära som ingen annan har på väldigt länge. 

När jag tänker tillbaka på första gången jag såg honom. När jag klev av bussen, för att vänta på 11an. Så satt han där på bänken med andré & samuel. Jag såg honom. Första tanken var inte så positiv. Men sen efter ett tag såg man hans charm. Det är någonting speciellt med honom. Vi gick brevid varandra till platsen där vi skulle festa enligt Marcelo. Sedan efter lite dricka gick vi bort och satte oss på en trägrejj i ett träd och pratade. Han höll armen om mig. Jag drack upp vinet och kände mig lite flummig. Sedan vände han mitt ansikte mot sitt och kysste mig. Jag minns känslan som om den vore igår. Han var inte kvar så länge, tur var väll det. Jag råkade säga till honom att han var en reserv, han var bara där för att fylla tomrummet efter Sebastian. Dum var jag då. Men vi visste båda två just då, det skulle aldrig bli någonting emellan oss anyway. Under tiden han var där, var han vid min sida. När vi kysstes, kollade Jennhy på oss och sa åt honom att ta hand om mig. Att han skulle komma till mig ofta och sånt. Hon babblade på. Fick till och med en bild på oss. 

Tänk om jag då, visste att ett år senare skulle vi vara här där vi är idag. Även om det gått flera månader då vi inte hållt på med varandra. Tänk om han nu ger mig min födelsedagskyss åter igen året efter? Det skrämmer mig att tänka så. Brukar inte göra det. För det är två månader kvar tills jag fyller år. Men samtidigt, har de ju varat i två månader redan. Men jag är osäker på det här. Och jag vet att han också är det. Ändå har han pratat om peace and love, att jag måste dit så han har någon att sova med. Yes, tänker jag. Hun, det är tre månader dit.

Jag är rädd. Så himla rädd för det här och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag gjorde en tatuering, jag gaddade mig för att klara av kärlek igen. För att gå vidare ifrån Sebastian, och tänka att alla killar som sårar mig, kommer det alltid någon efter o gör mig glad. För alla gånger jag blivit sårad, har en ny kommit upp sen och gjort mig glad. Jag har lärt mig att tänka så. Men jag gjorde tatueringen för det, för att den ska stå för alla killar som sårat mig, men som också gjort mig glad. Löjligt tänker väll alla, att göra en tatuering om alla killar man hållt på med. För vem som helst vet väll att man inte gör en tatuering som handlar om en kille. Speciellt inte som 15åring. Men, den här är speciell. Just fler killar som passerar, ju närmare kommer jag Mr. Perfect. Och det är också det hjärtat symboliserar. Att en dag hittar jag också kärleken. Att man ska tro på kärlek, står dden för rättare sagt. Därför jag var på väg att skriva ; La vie continue. Över. Livet går vidare på franska. Men det blir ingenting mer, jag vill ha den som den är. Många klagar på hur den ser ut, att den är sne och smalare på ena sidan. Att tatueraren var dålig. Well, jag gav henne en pappersbit på hur jag vela ha den. Exakt. Och jag fick den exakt så. Inte ett minsta lilla fel.

Jag skulle kunna skriva här hela kvällen nonstop tills Robin kommit hem om hur jag mår. Men jag antar att det måste ha ett slut. Än så länge läser ingen min privatblogg. Jag har nämnt det en gång att den uppdateras nu, men ingen har frågat om lösenord än. Så jag tänker låta den vara oläst tills någon ber om det. Än så länge är det så skönt att bara skriva ut allting.