Det varierar, kommer och går. Imorse på bussen trodde jag att jag skulle börja gråta när låten "the reason" i headsättet. Hade mobilen i innefickan på jackan och fullt med folk på bussen så orkade inte krångla och ta fram den för att byta låt. Satt där och plågade igenom mig vartenda ord i första versen som Robin skrivit av, dom gånger han skrivit det till mig och dom gånger han sett mig i ögonen när den spelats på spotify om och om igen. Jag klarade det, men i skolan har allting gått som en berg o dalbana. Jag har världens underbaraste klass som får mig på bra humör och jag lyckades även skratta så tårarna rann. Av lycka this time. Jag är så tacksam att jag har Jennhy, hon förstår verkligen. Jag trodde inte att någon skulle förstå det, men jag gav det ett försök och förklarade allt för Jennhy o förvånansvärt sa hon precis vad jag vela höra och vad jag borde få höra just nu. Smsat med Robin några få gånger under dagen. Försöker hålla kontakten, vill inte att allt ska försvinna på en gång. Skrev att jag var ledsen, när jag var det. Hans få ord han skriver tillbaka, ger mig trots allt tröst. När jag sedan var glad, skrev jag det. Skrev att jag saknade honom, han saknade mig med. Jag har aldrig varit med om det här förut. Det är så svårt att komma ifrån honom, men samtidigt så är han här och försvinner inte. Och jag tror det är det som gör att jag inte mår sämre nu än vad jag brukar, även fast han kom mig närmare än någon annan kille gjort. Smärtan finns där, det gör ont. Men så fort jag tänker på att imorgon får jag vara i hans famn igen. Imorgon får jag hålla om honom, se honom i ögonen, och höra honom andas. Bara som vänner säger han. Varför gör det inte ont inom mig? Jag kanske inte kommer kunna övertala honom om att inte ge upp. Men jag får känna känslan av att ha honom nära. Jag tror det är en bra ide. Jag tror det kommer vara bra och kännas skönt. Har trots allt varit utan honom i två dagar nu.. Inte van.