Jag hade ont i huvet, så lade mig i sängen tände taklampan (för sänglampan är trasig) och läste boken jag låndae idag. Robert gick förbi i hallen o stanna vid mitt rum, tände lampan och gick. jag frågade varför han släkte, för att den inte ska vara på sa han, men jag läser sa ja? hanba aha så tände jag. han släkte. jag tände. han släkte. Sen sa ja att sänglampan inte funkade, så släkte han IGEN. Sen gick han ut, kom tillbaka efter en halv sekund ; de är så jävla stökigt, du är en jävla.. du är ett jävla ekl! . Inte förens då flög jag upp ur sängen o ställde mig vid dörren ofrågade varför i helvete han sa sånt, han fortsatte att säga saker och jag skrek åt han att gå ut ifrån mitt rum, tillslut smällde jag igen dörren, han fortsatte skrika saker, jag öppnade, skrek, och smällde igen. Sen hörde jag; men bra då vet jag vart jag har dig. Öppnade dörren o frågade vad i helvete han menade med det? hur skulle de kännas för han om ja kalla han ekl? de hade han inget bra svar till. Så jag skrek det. Han skrek tillbaka. Robin kom utlfygandes ifrån sitt rum och sprang fram till robert o sa att han inte kan kalla mig ekl, man kan inte som vuxen kalla en annans barn ekl. Robert sprang upp ifrån trappen mot robin med armen, och jag knuffade bort robert och riktigt skrek åt honom att ge fan i robin. Så vart det ännu mer liv, robin försvann och jag o robert fortsatte skrika, fick sån jävla damp så tog alla saker som låg i närheten och kastade en efter en på honom, slog till honom flera gånger tills mamma kom upp o gick emellan, robert fortsatte säga saker som jag inte minns för jag var så förbannad, mamma höll i mig och jag stod och sparkade på robert, kastade saker, kastade väskor på honom o skkrek, slog mamma,var så jävla nära på att bita henne för hon vägrade lyssna på mig, hon stod på robert sida hela jävla tiden. Sen sa hon åt mig att lugna ner mig, jag försökte men andades så jävla fort samtidigt som jag försökte lyssna för att sen få en chans att prata, när vi pratat ett tag sa ja åt robert att säga förlåt , han vägrade bytte ämne jaba du är så jävla feg att du inte ens kan säga förlåt. Det enda förlåtet han fick fram, var så jävla ironiskt för han skrattade samtidigt. Sedan gick han bara när jag o mamma pratade o försökte reda ut allt..

Frågar mig själv flera gånger när det här helvetet ska ta slut, men det kommer det aldrig göra. När jag o mamma satt o pratade kunde jag inte låta bli o gråta för jag undrar hela tiden hur det blir för henne när alla vi barn flyttat. Hon är så jävla fast vid Robert, hon är för svag på att göra något. Och jag är så jävla rädd att ddet är henne han ska ta ut ilskan på, och mamma är för svag för att hon skulle kunna berätta för någon. Jag kan inte förklara med ord hur mycket jag älskar min mamma, hon kanske inte väljer mig före robert, hon kanske inte gör dom bästa valen och sätter sin man före sina barn, men hon är min mamma och jag känner henne. Jag vet att hon vill men hon kan inte. Hon är för svag. O ddet är det som sårar mig mest, det sårar mer än alla jävla ord han någonsin sagt till mig, eller alla jävla gånger han gjort mig illa. Inget sårar lika mycket som att veta att ens mamma är för svag för att söka hjälp när hon som kanske mest kommer behöva det.