Igår ställde jag frågan till mig själv mitt i alla tårar: hur orkar jag det här, hur har jag orkat ta mig ända hit och hur ska jag orka stå på benen för att klara mig över det?

Igår, på sista lektionen satt ja o tjatade om att jag skulle få sluta så jag hann äta lite innan jag skulle vidare till kvarsittningen. Tillslut så fick vi sluta 15min tidigare än vad vi egentligen skulle ha gjort och jag skyndade mig till skåpet. När jag gick ner för trappen såg jag den där grårödvita jackan lite längre bort i korridoren och jag fick kolla extra noga för att se om det verkligen var han, o ingen annan med likadan jacka. Vi har en till kille på skolan med samma jacka, men ändå stannade jag o tittade extra noga nu. Och då var det Sebbe. Så klart. Jag kände att jag behövde krama om någon, visste inte varför. Då kändes det bara tungt i bröstet , jag minns inte om det var jennhy eller cassie jag gick och kramade först, tror det var jennhy, men sen så stod jag iallafall i Cassies famn och grät. Riktigt storböla. Alla tårar jag försökte hålla inne bara kom och jag kunde inte sluta gråta. Stod och darrade, klarade inte av att sluta. Sen såg jag Karin stå en bit längre bort, och gud vad jag skämdes. Jag skämdes över att jag grät för hon fattade förmodligen varför jag grät eftersom att vi pratat om det dagen innan, allt som hände. Hon & Sebbe blev ju tillsammans efter att vi gjort slut.. Iallafall, ändå så när jag stod där o grät så kunde jag inte låta bli att vilja gå fram och krama om henne. Men jag gjorde det så klart inte, känner henne inte. Men ändåså vela jag. Jag pratade med Jennhy om det efteråt, men minns inte vad vi sa.. Inte nog med att jag stod o grät över sebbe, fick också ett sms av armin där det stod "sara, ring mig.." och jag bara kastade iväg telefonen för jag visste vad det handlade om. Att Cassie berättat allt jag sagt om armin för honom.. Även om jag vart så himla besviken på Cassie, så kunde jag inte bli sur på henne , inte då, när hon stod och höll om mig o jag grät. Efter att jag lugnat ner mig och gått in på toan för att tvätta bort all mascara så ringde jag Armin som stod och skrek på mig i telefonen. Yes, kanon, allt kändes så himla mycket bättre.

När jag kom in på kvarsittningen så hade jag alldeles rödsprängda ögon och såg väll förmodligen hemsk ut, men jag orkade inte bry mig. Bara satt där, darrade och tårarna rann fortfarande, men nu hade jag lugnat ner mig iallafall. Men ändå, kände jag för att döda mig själv bara lite till så jag smsade Sebbe och frågade om han var kvar. Så bestämde vi att vi skulle prata en snabbis innan han åkte iväg på samlingen. Så jag gick ut till entren där han stod med karin och alla, hon som precis sett mig gråta. Innan jag kom fram till dörren hann jag möta hennes blick, o jag skämdes än en gång hur mycket som helst. När jag gick fram till sebbe sa han bara; kom . Så gick vi därifrån. Vi sa inte så mycket, jag sa bara åt honom att nu vet han hur jag mår av att han kommer till våran skola o träffar andra tjejer. Visst, jag har ingen rätt att bestämma över honom men jag vela ändå visa hur det kändes för mig. Sen får han fortsätta hur mycket han vill.. Vi pratade bara i några minuter men det var ändå en lättnad.

Igårkväll, kände jag mig så jävla svag när jag pratade med Karin Renström om det. Hur stark alla än säger att jah är, så känner jag mig så jävla svag. Varför grät jag? Jag  har inte gråtit tidigare när han varit på skolan. Men nu kom det bara, ändå så är allt bra mellan mig o sebbe nu och vi är vänner o pratar osv. Men ändå kom allting på en gång. Varför? När jag stod där o grät, kände jag att jag klarar verkligen inte mer. Det är inte så här jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har slängt bort ett år av mitt liv, på att bara gråta och deppa över Sebbe. När fan ska det ta slut? Jag orkar inte det här, ändå så fortsätter det. Jag vill inte, men ju mer jag försöker stoppa det ju snabbare kommer det. Jag hade så svårt att gråta inför folk förut, men nu har det hänt två ggr , på ca. 2 veckor. Att när ja försökt gråta, kan jag inte. Men när jag verkligen försökt hålla tårarna inne och verkligen inte velat gråta, så kommer det mer än vad som någonsin har kommit tidigare.