För ett år sedan, idag. Pussade jag Niklas för första gången. (ja jag älskar sebbe o tkr fortfarande inte om niklas, men ni som läser min blogg förstår nog varför jag skriver om det här.) Iallafall, jag & evelina satt på 14 bussen och åkte till Simon. Jag satt o smsade med niklas hela tiden. Han skrev att han hade dumpat Emma.. Jag minns till o med vart vi var när han skrev det, minns vad jag tänkte o minns alls. Men det är sånna här detaljer man glömt bort med tiden, hade inte kommit ihåg någontging av det här om inte Emma skrivit till mig idag att det var ett år sedan. Iallafall, vi fick skjuts till aga av simons mamma. Så träffade vi Niklas & Niklas där. Vi stod o pratade med dom sen så kom Angelica & Jennhy och gick förbi, lite små lulliga menmen. Stog och pratade med dom en hel del tills jag o Evelina kom på att vi höll på att missa bussen. Så vi fick halvspringa till Enen med Niklas & Niklas. Jag hade lovat Niklas en puss då, men jag vågade aldrig. (Minns också att jag skrev förlåt till emma, o hon visste inte att det var jag som gjort så niklas lämnat henne.. det var när han precis sagt att han lämnade henne) men iallafall. Precis när jag skulle hoppa på bussen sa Niklas "Skulle jag inte få en puss?:)" Så jag hade inget val, jag gav honom en puss på munnen. Första pussen jag gav honom. Det är hemskt när jag tänker på det, hur jag kunde pussa niklas samma dag som han dumpat Emma som då var en nära vän till mig.. (förstår varför vi inte är det längre va?). Iallafall, när jag hoppas på bussen vid enen, så hade vi precis svängt runt hörnet mot promenaden då smsade niklas "Vill du verkligen det här?<3" och jag skrev "Jag har aldrig varit lika säker som jag är nu" HEMSKA JÄVLA ÄCKEL har jag bara lust att skrika till mig själv. Men samtidigt tänker jag tillbaka o leér, för jag var lycklig med Niklas. Och det känns än idag, när jag ser honom. Det gör ont. För vi får inte ens prata med varandra, vi har inte pratat med varandra sen i April. Då fick Emma åter igen reda på att vi pratade, vi har gjort det flera ggr sen den här första gången jag skriver om nu. Jag vill skriva till Niklas, ibland vill jag det. Speciellt när jag ser honom, eller när jag gått förbi där han bor osv. Men jag gör det inte. Det är inte värt allt skit som blir efteråt. Jag vet det, jag har lärt mig det. Men jag saknar niklas, det gör jag. Men sånt är livet. Det jag vela komma fram till , var att idag, för ett år sedan, krossade jag Emmas hjärta för första gången på riktigt. Och jag´är så jälva ledsen för att jag gjorde det , och ändå så jälva ledsen för att jag faktist inte bryr mig lika mkt som jag borde..