Jag är fortfarande lycklig. Inte fällt en enda tår. Inte ens för att Hampus dissade mig så har jag mått dåligt. Klart man blir deppig, men det går över efter någon dag. Men allt handlar om Sebastian. Hur han dag o natt påverkar mitt humör trots att han lämnade mig för snart ett år sedan. Nästa vecka är det den 17e November. Den dagen ska jag tillbringa åt honom. For the last time. Kanske tända ett ljus, se på bilderna på oss och sedan radera allt om honom på datorn. Jag har klarat mig i över en vecka nu och jag har mått så förbannat jävla bra. Även om det kommer dom stunder på dygnet som jag bara vill ge upp och fortsätta sakna honom och kämpa, men jag klarar mig förbi det, lär mig att blunda & ändå fortsätta springa innan smärtan kommer springandes ikapp bakom ryggen på mig. Jag ser det inte som att jag förlorat eller gett upp som jag trodde jag skulle känna det. Jag känner det som en styrka, som att jag vann, han påverkar inte längre mig lika mycket som förut och jag har lärt mig att man är ingen annans än sin egen. Han bestämde över mig medvetet, det bara blev så. Nu är det slut på det. Jag kan stå på egna ben och jag har klarat mig enda hit. Ändå om det känns som att jag sviker mig själv lite som ger upp, så vet jag att det kommer vara värt det sen när jag gått vidare och hittat en ny som gör mig lika lycklig. Förhållandet med Sebbe var seriöst, det var kärlek och vänskap i ett. Allt var så lätt trots allt jävla triangeldrama runtom. Alla andra förhållanden jag haft innan och efter, har bara varit åt helvete. Inte seriöst och inte med kärlek. Därför är jag rädd, rädd för att det ska fortsätta så. Men jag ska om igen ta upp mitt nyårslöfte och hålla det. Att vara riktigt kär innan jag blir tillsammans med någon.

Sebastian kommer alltid vara min första riktiga kärlek.
Han kommer alltid finnas i mitt hjärta & i mina tankar.
Ingen kan ändra på det han var för mig eller jag för honom.
Vi hade varandra, vi älskade varandra, men det var inte tillräckligt.
Men vi hade iallafall varandra en gång.