Ja, jag har klarat mig hit. Igår skrev jag med stolthet till Sebbe och vi skrev väll förmodligen våra sista sms till varandra. Om han kommer till murgån igen , så ska han hejja på mig. Jag ska hejja tillbaka. Sen bara ignorera att han är där. Men jag tror det kommer kännas bättre om jag iaf kan gå fram och säga hej, och sen gå därifrån. Jag frågade om vi inte skulle vara vänner, han vet inte. Inte jag heller. Det sista vi skrev var "Varför har du inte gått vidare?" jag svarde "Jag behövde ett avslut." Jag hoppas att det blev ett avslut, att som ebvelina sa så behövde jag kanske höra att han inte kommer tillbaka. Jag skrev också med stolthet till Julia, att nu ska jag gå vidare. Pratade med Ludde också, han tycker att det var bra för han tycker inte om att se mig gråta. Igår röstade dom i klassen till o med om att ja skulle träffa honom, alla utom två tyckte att jag inte skulle det. Iallafall, jag kanske fick mig avslut igår. Jag grät inte igår, och jag har inte gråtit än. Jag tänker fortfarande att jag kapar av banden och gå vidare. För det är så det känns, som att jag kapat av banden. Jag kan inte beskriva, men det som hållt mig tillbaka knuffar mig nu framåt. Ikväll när jag kommer hem ska jag radera bilderna på oss, lägga undan tavlorna på han & mig och lägga i lådan som jag spar tills jag flyttar hemifrån, sen när jag flyttat kan jag ta fram bilderna och se, och minns. Nu tar jag steget framåt. And im gonna be ok. Så fort jag tänker på honom så säger jag åt mig själv, och jag ignorerar det och kör med; Jag klarar mig. Det känns bra nu. Än så länge känns det bra. Jag ska klara det här!