It feels so real
Gud, drömmen jag hade inatt kändes så verkligen. Du kom fram till mig, ställde dig bakom mig och höll om mig. Precis som första kvällen hemma hos dig förra hösten då du höll om mig för första gången. Du stod där, höll om mig och vägrade släppa mig. Jag kollade inte på dig, rörde mig inte, bara satt där och du höll om mig. Vart jag än gick, gick du brevid och höll om mig. Värsta var väll kyssen, kyssen som fick mig att gråta. Fortfarande inte ett ord, stod där du vela ha mig. Utan ett ord, klagade inte, frågade inte, kommenterade inte, pratade inte. Drömmen var så verklig. Känslan jag hade var så verklig. Det är väll så det är i verkligheten, du står brevid mig , och jag kan inte säga någonting. Vart jag än går, är du här. Vart jag än ser, står du där. Släpper mig aldrig. Enda skillnaden är väll att jag vill det, inte du.
Jag kan börja gråta vid tanken, tanken om att du faktist är här. Tanken om att du fortfarande kysser mig försvinner aldrig. Glömmer aldrig första pussen. I lekparken vid aga. Bakom tvättstugan. Du stod & höll om mig, jag kollade upp och pratade och mitt i allt pussade du mig snabbt på munnen, jag fortsatte prata som om ingenting hänt. Kommenterade inte. Senare, 10 minuter efter stod vi lutad mot väggen och jag sa ; du borde hata mig. Du svarade; jag hatar dig inte, jag älskar dig. Och sen kysste du mig. Våran första kyss. I'll never forget. Jag vill glömma, men jag kan inte. Tanken att du då skulle väcka någonting inom mig som jag aldrig känt förut, som skulle bygga upp mig helt och sen få mig att rasa samman var då inte i mitt huvud. Det fanns inte. Existerade inte. Vi bara stod där.
Såg niklas cykla förbi. Niklas som jag precis varit hos. Niklas som du borde hata mig för. Undrar hur det hade varit, om jag valt honom. Hade du lämnat mig där, hade du kämpat? Hade Niklas lämnat mig för Emma? Eller hade jag varit där hon är nu? Hade jag varit lycklig nu, eller hade Niklas varit den personen som jag älskade och spenderade dagar och nätter att tänka på ? Eller hade jag lämnat Niklas för dig senare, och du & jag levt lyckliga idag utan att jag gjort misstaget som jag då gjorde?
Livet kunde se ut på hur många sätt som helst. Men jag fick dig. Jag valde dig. Du valde mig. Vi valde varandra. Vi valde att bli ett. Vi valde att leva tillsammans och finnas där för varandra, lovade att älska varandra vad som än händer. Orden du sa var sanna, men dom höll inte. Och att veta att du faktist älskade mig, gör mig glad. Även om jag kanske var ett misstag. Att allting blev fel. Men du vet innerst inne, jag vela aldrig såra dig.
Jag kan börja gråta vid tanken, tanken om att du faktist är här. Tanken om att du fortfarande kysser mig försvinner aldrig. Glömmer aldrig första pussen. I lekparken vid aga. Bakom tvättstugan. Du stod & höll om mig, jag kollade upp och pratade och mitt i allt pussade du mig snabbt på munnen, jag fortsatte prata som om ingenting hänt. Kommenterade inte. Senare, 10 minuter efter stod vi lutad mot väggen och jag sa ; du borde hata mig. Du svarade; jag hatar dig inte, jag älskar dig. Och sen kysste du mig. Våran första kyss. I'll never forget. Jag vill glömma, men jag kan inte. Tanken att du då skulle väcka någonting inom mig som jag aldrig känt förut, som skulle bygga upp mig helt och sen få mig att rasa samman var då inte i mitt huvud. Det fanns inte. Existerade inte. Vi bara stod där.
Såg niklas cykla förbi. Niklas som jag precis varit hos. Niklas som du borde hata mig för. Undrar hur det hade varit, om jag valt honom. Hade du lämnat mig där, hade du kämpat? Hade Niklas lämnat mig för Emma? Eller hade jag varit där hon är nu? Hade jag varit lycklig nu, eller hade Niklas varit den personen som jag älskade och spenderade dagar och nätter att tänka på ? Eller hade jag lämnat Niklas för dig senare, och du & jag levt lyckliga idag utan att jag gjort misstaget som jag då gjorde?
Livet kunde se ut på hur många sätt som helst. Men jag fick dig. Jag valde dig. Du valde mig. Vi valde varandra. Vi valde att bli ett. Vi valde att leva tillsammans och finnas där för varandra, lovade att älska varandra vad som än händer. Orden du sa var sanna, men dom höll inte. Och att veta att du faktist älskade mig, gör mig glad. Även om jag kanske var ett misstag. Att allting blev fel. Men du vet innerst inne, jag vela aldrig såra dig.
Kommentarer
Trackback
