Det varierar, kommer och går. Imorse på bussen trodde jag att jag skulle börja gråta när låten "the reason" i headsättet. Hade mobilen i innefickan på jackan och fullt med folk på bussen så orkade inte krångla och ta fram den för att byta låt. Satt där och plågade igenom mig vartenda ord i första versen som Robin skrivit av, dom gånger han skrivit det till mig och dom gånger han sett mig i ögonen när den spelats på spotify om och om igen. Jag klarade det, men i skolan har allting gått som en berg o dalbana. Jag har världens underbaraste klass som får mig på bra humör och jag lyckades även skratta så tårarna rann. Av lycka this time. Jag är så tacksam att jag har Jennhy, hon förstår verkligen. Jag trodde inte att någon skulle förstå det, men jag gav det ett försök och förklarade allt för Jennhy o förvånansvärt sa hon precis vad jag vela höra och vad jag borde få höra just nu. Smsat med Robin några få gånger under dagen. Försöker hålla kontakten, vill inte att allt ska försvinna på en gång. Skrev att jag var ledsen, när jag var det. Hans få ord han skriver tillbaka, ger mig trots allt tröst. När jag sedan var glad, skrev jag det. Skrev att jag saknade honom, han saknade mig med. Jag har aldrig varit med om det här förut. Det är så svårt att komma ifrån honom, men samtidigt så är han här och försvinner inte. Och jag tror det är det som gör att jag inte mår sämre nu än vad jag brukar, även fast han kom mig närmare än någon annan kille gjort. Smärtan finns där, det gör ont. Men så fort jag tänker på att imorgon får jag vara i hans famn igen. Imorgon får jag hålla om honom, se honom i ögonen, och höra honom andas. Bara som vänner säger han. Varför gör det inte ont inom mig? Jag kanske inte kommer kunna övertala honom om att inte ge upp. Men jag får känna känslan av att ha honom nära. Jag tror det är en bra ide. Jag tror det kommer vara bra och kännas skönt. Har trots allt varit utan honom i två dagar nu.. Inte van.

Så klart fällde jag tårar så fort jag kom till skolan. Så skönt att bara sitta där med alex jennhy och jossan, ingen sa ett ord. Dom förstod. Mina tårar rann. En gång, snabbt och torkades lika snabbt. Resten av dagen klarade jag bra. ÄVen om jag fortfarande hatar att folk inte förstår hur Robin är .. Iallafall så har han & jag bestämt för o träffas. O prata. Ett sista avslut på riktigt, då jag inte går därifrån. För vi är vänner, vi är inte ovänner och vi vet vart vi har varandra. Men jag vill ändå träffa honom en gång, få hålla om honom en sista gång och verkligen känna att det är sista gången.

Varför skriver jag här när ingen läser? Kanske för att inte känna pressen av att skriva något andra vill höra. Bara skriva det jag känner och det jag vill skriva om. Jag kan skriva på i minuter utan att behöva tänka hur folk kommer ta det. Utan att leva upp till andras mål. Även om jag bara äger en liten blogg med ca.100 läsare om dagen så känner jag på den att jag skriver lika mycket för andras skull, som min egen. Men jag vill bara skriva för mig själv ibland. Här kan jag göra det.

Jag åkte hem till Robin. På vägen dit var allt bra, han vela imorse att jag skulle komma. Fick en puss, han kittlade mig, skrattade, pratade med mig. Allt var bar dom 10 första minutrarna. Tills jag kollade på honom o han frågade vad det var. Jag bad honom förklara det han skrev igår, om att det inte skulle fungera. Först pratade vi, om att ingen av oss vet hur vi vill ha det, om vi ska fortsätta eller inte. Men efter ett tag när han sa att han vela att vi skulle kunna vara vänner iaf, o sluta där vi är nu. Satt jag bara tyst.. Sedan reste jag mig upp. Och gick. Han frågade om jag bara skulle gå jag sa att jag inte hade något val. Jag öppnade dörren, gick ut, han sa att jag inte skulle gå. Då vände jag mig om, med tårar i ögonen, och sa förlåt. Sen gick jag. Hoppades att han skulle komma efter. Men han gjorde inte det..  När jag kom utanför dörren ringde jag Hampus och återigen, grät. Han var i fjällen. Så klart att han är borta. Vi pratade i telefonen i över en timme om allt, jag förklarade hur jag kände, förklarade att jag tänkt på honom under all tid. Förklarade hur jag mått och att jag inte vela vara utan honom. Han har träffat en ny. Men vi ska träffas, som vänner. När jag åkte ifrån Robin, kände jag mig så besviken. Men efter bara någon timme, efter att ha pratat med dom andra så kände jag att det är inte så farligt. Vi är vänner. Han bryr sig om mig och om ett tag, när vi gått förbi det här kommer vi börja umgås som vänner. Jag känner lättad. Känner mig inte ensam. För Robin är kvar. Precis som jag sa. Han kommer alltid vara kvar.. 

What I really meant to say
With every little breath I take
I'm not the only one who makes mistakes
Just think of all the ones you made

Nu är han på fest. Där det är folk jag känner. Folk härifrån. Om jag kunde förklara känslan jag har i bröstet nu. som om någon står på vänstra sidan. Trycker åt. Jag sitter och skriver med folk, låtsas som att allt är bra. Men plötsligt känner jag efter ett tag hur stelt jag sitter. Att jag inte slappnat av. När jag försöker slappna av, börjar skriva igen, så märker jag det igen. Jag är spänd. Jag vet hur Robin är. Jag vet hur folk dras till honom. Det är någonting med hans charm, nu ringer han. Så. Han vela sova här. Han är full. Han är grinig. Dom i bakgrunden klagade på honom. När han ringde tänkte jag, ja nu kommer han lugna ner mig. Säga att jag inte ska oroa mig. Även om det inte skulle hjälpa. Men han gjorde det värre. På sätt o vis vill jag ha honom här, känns som att han inte skulle röra någon annan om han visste att han skulle till mig sen. Känns som om det skulle vara fritt fram för honom just nu att göra något när han inte behöver se mig i ögonen efteråt. Jag vet att jag inte kommer klara det här i längden. Inte det att han sårar mig, utan de att jag mår dåligt av att inte lita på honom. Jag är rädd för det här, rädd för allt nytt som hänt. Och jag kan inte tänka mig hur andra står ut med den här känslan konstant när deras killar åker iväg. Robin och jag är inte tillsammans, men vi har någonting. Vi delar någonting. Som är mer än bara en vänskap. Vi älskar inte varandra, vi har känslor för varandra. Vi är mer än vänner. Tre chanser ska man ge en person, tre chanser. Enligt mig. Han har sabbat dom två första. Eller egentligen en, eftersom att vi inte hade någonting egentligen då han lämnar mig för potatisnäsan. Men han sabbade en. Han har bara två kvar. Gör han någonting ikväll, hänger våran vad-det-nu-är-vi-har på en smal tråd som förmodligen inte kommer klara av tyngden. Jag vet själv att jag inte är redo för ett fårhållande. Och jag är inte kär. Men det vi har nu, är så underbart och jag vill inte förstöra det. När jag är med honom, känner jag trygghet. För jag vet att han tycker om mig. Jag vet det. För jag känner honom, och jag har kommit honom så nära som ingen annan har på väldigt länge. 

När jag tänker tillbaka på första gången jag såg honom. När jag klev av bussen, för att vänta på 11an. Så satt han där på bänken med andré & samuel. Jag såg honom. Första tanken var inte så positiv. Men sen efter ett tag såg man hans charm. Det är någonting speciellt med honom. Vi gick brevid varandra till platsen där vi skulle festa enligt Marcelo. Sedan efter lite dricka gick vi bort och satte oss på en trägrejj i ett träd och pratade. Han höll armen om mig. Jag drack upp vinet och kände mig lite flummig. Sedan vände han mitt ansikte mot sitt och kysste mig. Jag minns känslan som om den vore igår. Han var inte kvar så länge, tur var väll det. Jag råkade säga till honom att han var en reserv, han var bara där för att fylla tomrummet efter Sebastian. Dum var jag då. Men vi visste båda två just då, det skulle aldrig bli någonting emellan oss anyway. Under tiden han var där, var han vid min sida. När vi kysstes, kollade Jennhy på oss och sa åt honom att ta hand om mig. Att han skulle komma till mig ofta och sånt. Hon babblade på. Fick till och med en bild på oss. 

Tänk om jag då, visste att ett år senare skulle vi vara här där vi är idag. Även om det gått flera månader då vi inte hållt på med varandra. Tänk om han nu ger mig min födelsedagskyss åter igen året efter? Det skrämmer mig att tänka så. Brukar inte göra det. För det är två månader kvar tills jag fyller år. Men samtidigt, har de ju varat i två månader redan. Men jag är osäker på det här. Och jag vet att han också är det. Ändå har han pratat om peace and love, att jag måste dit så han har någon att sova med. Yes, tänker jag. Hun, det är tre månader dit.

Jag är rädd. Så himla rädd för det här och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag gjorde en tatuering, jag gaddade mig för att klara av kärlek igen. För att gå vidare ifrån Sebastian, och tänka att alla killar som sårar mig, kommer det alltid någon efter o gör mig glad. För alla gånger jag blivit sårad, har en ny kommit upp sen och gjort mig glad. Jag har lärt mig att tänka så. Men jag gjorde tatueringen för det, för att den ska stå för alla killar som sårat mig, men som också gjort mig glad. Löjligt tänker väll alla, att göra en tatuering om alla killar man hållt på med. För vem som helst vet väll att man inte gör en tatuering som handlar om en kille. Speciellt inte som 15åring. Men, den här är speciell. Just fler killar som passerar, ju närmare kommer jag Mr. Perfect. Och det är också det hjärtat symboliserar. Att en dag hittar jag också kärleken. Att man ska tro på kärlek, står dden för rättare sagt. Därför jag var på väg att skriva ; La vie continue. Över. Livet går vidare på franska. Men det blir ingenting mer, jag vill ha den som den är. Många klagar på hur den ser ut, att den är sne och smalare på ena sidan. Att tatueraren var dålig. Well, jag gav henne en pappersbit på hur jag vela ha den. Exakt. Och jag fick den exakt så. Inte ett minsta lilla fel.

Jag skulle kunna skriva här hela kvällen nonstop tills Robin kommit hem om hur jag mår. Men jag antar att det måste ha ett slut. Än så länge läser ingen min privatblogg. Jag har nämnt det en gång att den uppdateras nu, men ingen har frågat om lösenord än. Så jag tänker låta den vara oläst tills någon ber om det. Än så länge är det så skönt att bara skriva ut allting.

Den tanken slår mig varje dag. Jag har pratat med så många om det. Ingen vet vad dom ska säga. Förvånansvärt många har sagt att jag borde gå, med tanke på hur han betett sig. Men om han vill ändra på sig? Är det inte värt o ge honom en chans? Jag är anledningen till att han vill ändra på sig och bli bättre. Han säger det. Men jag vetinte. Jag brukar bli kär så lätt, jag har alltid varit sån. Vi har hållt på i två månader, den sista månaden på riktigt för att vi tycker om varandra. Jag älskar att vara med honom, jag är med honom så mycket jag kan och jag kan inte tänka mig att vara utan honom. Men ibland känns det så meningslöst att stanna. Jag begär inte att han ska veta om han vill ha ett förhållande, för jag vet inte ens själv vad jag vill. Han kom när jag var som starkast i att vara ensam. Han kom när jag gått vidare ifrån Sebastian och börjat ett nytt liv bara med mig själv för min egen skull. Då kom Robin. Och jag tänker på Hampus varje dag.. Robins kompis. Som var min vän i tre månader innan jag sabbade det. Eller Robin. Men i grunden jag. Robin och Hampus började bråka, för att Hampus fick känslor för mig och för att jag vela träffa Hampus. Men det är inte det, de är de att Hampus var en underbar vän till mig. Han öppnade sig, när han var ledsen fanns jag där, när jag var ledsen fanns han där. Jag sa hela tiden "jag fixar det här," För jag vela inte prata med honom bakom ryggen på Robin. Vi pratade bara. Det var inte mer än så. Fastän vi båda visste  att hampus kände någonting så var de ingenting vi pratade om. Det bara fanns där sen tidigare. Jag trodde jag skulle få Robin att lita på oss, så vi kunde fortsätta prata. Men Robin & Hampus var bästa vänner, känt varandra hela livet, och nu var dom ovänner så hur tänkte jag? Han skrev till hampus att ge fan i mig. Den kvällen ja lovade Hampus att ja skulle fixa det. OCh vad som än händer, skulle jag aldrig lämna honom för så länge han fanns i mina tankar så fanns jag kvar hos honom. Det var det sista jag sa till honom. Sen efter att ja pratat med Robin, fick jag inte skirva till honom. Han skrev inte till mig heller. Förens en dag för en vecka sedan, jag spammade ; Förlåt, H. Endast för att han skulle förstå att jag har inte lämnat honom. Han finns i mina tankar. Han var den enda online den natten, alla andra var upptagen eller inte vid datorn så dom skulle inte förstå. Bara Hampus. Och han förstod. Han skrev att han saknade mig, saknade o prata med mig och hoppades att det var bra mellan mig och Robin. Mer sa vi inte. Jag minns inte ens vad jag svarade. Sen dess har vi inte pratat för när det kommer till det, Vill jag ju inte förlora Robin. Men jag saknar att prata med Hampus, han fanns inte här när Robin knulla en annan. Hampus som jag helst av allt vela prata med då. Jag saknar min vän. Jag saknar honom som robin förbjöd mig ifrån att skriva med. Jag tror det är det som gör mig så osäker i grunden på Robin.. Men jag vet att jag är för svag för att lämna Robin. Jag kan inte för jag vill inte vara utan honom. Jag har vant mig, han finns vid min sida. Det enda jag gör är att vänta på att min dröm ska krossas o han ska lämna mig.

Varför lyckad jag jämt? Jag har träffat henne 3 gånger. Eller sett. Tre gånger har jag stått öga mot öga med henne. Första gången på samma buss, då hon och Mohammed skulle till Robin o lämna en tröja, och jasg skulle vara med honom. Robin alltså. Sen dagen efter det, på stan. Och idag, inne på donken. Först gick Mohammed upp, okej tänkte jag han är snäll. Han hade frågar hur jag mådde osv efter att Robin sårade mig sist. Sen gick han ner igen, och kom upp med Gabbi bakom sig. FUCK tänkte jag på en gång. Orkade verkligen inte. Så klart satt dom mitt emot oss typ. Så klart lära jag kolla om det var hon. Så klart smsade han Robin och sa att jag glodde. Så klart gav hon mig världens bitchblick och började skratta när hon gick därifrån. Så klart fick jag damp. Så klart ringde jag Robin. Så klart började vi bråka. Så klart så klart så klart.. Hon som suttit o skrivit att jag är så fin, att hon förstår att robin valde mig och inte den där tjejen han knulla med, hon som frågade hur ja mådde och hon som sagt att han ska ta vara på mig. Yeah right. Bitch. Hon är precis den ja trott hon varit. 

Den kvällen, då jag satt uppe till 6 på morgonen för att du var på fest. För jag vela höra orden att allt var okej. Den kvällen, då Johan smsade mig om att jag inte skulle oroa mig, han skulle hålla koll på dig och berätta om någonting hände. Den kvällen din mobil fick slut på batterin sa du, kvällen då du smsa om att det var du som inte förtjänade mig, utan tvärtom. Kvällen då du bad mig ringa så många gånger. Det var den kvällen du svek mig. Den kvällen då du kopplade bort mig ifrån tankarna, och gjorde precis som du vela. Hur kunde du sen träffa mig så många gånger, se mig så många gånger i ögonen och säga att du tyckte om mig, att jag visste förtjänade dig, att du brydde dig om mig och lovade att aldrig ljuga för mig. Alla gånger jag sagt att jag litat på dig, hur kunde du bara sitta där tyst och inte säga någonting? Hur kunde du låta andra veta innan mig? Förstår du inte hur dum jag känner mig nu, när jag stått öga mot öga med henne och hon visste, något jag inte visste? När jag trodde allt var bra så visste hon att det inte var det. Hon, som du lämnade mig för. Visste vad du gjort före mig. Tjejen som du valde framför mig, första gången du fick mig att gråta. Men jag förstod det. Du är du. Men jag har alltid litat på dig, om du lovar någonting håller du det. Säger du någonting menar du det. Du är ärlig, så mycket ärligare än mig. Men jag trodde aldrig, att du skulle kunna ha sex med någon bakom min rygg. Vi är inte tillsammans, jag bestämmer inte över dig. Du gör precis som du vill. Men om jag inte får träffa någon jag tidigare hållt på med, hur kunde du då göra så mot mig? Du sa att du inte skulle berätta om du gjorde något för att du var rädd o förlora mig. Men då hade du redan gjort något. Du berättade det, två veckor senare. I två veckors tid var du tyst. Samtidigt som du såg mig i ögonen. Många tycker att jag är dum, dum som förlät dig så snabbt. Efter att ha suttit där med dig öga mot öga och sett att du verkligen ångrade det, vad skulle jag ha gjort? Jag vill ju vara med dig, vill inte släppa taget om det vi har. För det vi har, har jag aldrig varit med om förut. Under en månads tid, har vi varit ifrån varandra max 5 dagar. Inte ens en vecka sammanlagt. För en dag utan dig, känns som en evighet. Ingen av oss vet vad vi vill, vi är båda rädda för att inleda ett förhållande. Ändå ser jag inte skillnaden på det vi har nu och ett förhållande. Ansvar, sa du. Det handlar egentligen om att du vill känna friheten till att göra vad du vill. Jag också. Men jag vill bara vara med dig nu. Skiter i alla andra. I mina ögon finns bara du. Ditt vackra leénde, dina vackra ögon, dina armar som håller om mig när jag somnar. Och dina kramar som kramar om mig när jag öppnat ögonen på morgonen. Jag slappnar av med dig. Jag mår så bra. Det är annorlunda den här gången, vi vet det, både du och jag. 

Robin har inte gjort någonting fel nyligen. Det var kanske tre veckor sedan nu, drygt. Jag fick reda på det förra veckan. Sen dess har allting varit bra. Ni flesta vet vem han är, många av er har träffat honom. Killen som kom på min födelsedagsfest. Killen jag pratat med i en vecka, killen som gav mig min födelsedagskyss och killen som tog hand om mig den kvällen innan han åkte. Vi träffades några gånger under sommaren. Inget seriöst, bara träffades och umgicks. Även om vi höll på varje gång. Sov där en gång under sommaren. Han sa då att han tyckte om mig, minns att han sa att han ändrat sig om förhållanden, att han kanske vela ha ett. Efter den kvällen, träffades vi inte på tre månader. Vi träffades en gång i höstas, i valbo. Och på mellandagsrean i julas. Sen nu första helgen i februari var vi på fest, han kom dit. Han höll på med en annan framför ögonen på mig. Fast vi båda visste att han var där för min skull. Jag vände mig om, det sved. Vi gick sen ut och pratade i trapp uppgången. Även om han var full, vet jag att han menade allt han sa. När jag stod där i hans famn, mådde jag så himla bra, jag minns det. Det var där allting började. Den kvällen, förvandlades han till någon ingen trott att han kunde bli. Robin är ingen toffel, han tofflar inte för tjejer. Förstår ni hur mycket han ställt upp för mig trots det? Han har blivit så underbar, han erkänner det själv, han har tofflat. Han brukar aldrig det. Han bryr sig. Efter det, gick det tre veckor och vi pratade bara, träffades inte. Sen en dag, när G kom hem ifrån USA. Umgicks han med henne.. Jag var orolig redan då han åkte till Arlanda för o träffa henne. Fyra dagar senare, valde han bort mig för henne. På hans födelsedag. Jag vart en riktig bitch, jag medger att jag i stort sett plåga honom för att han skulle känna de jag kände. På hans födelsedag. Han mådde skit, its true. Och jag kastade bara mer o mer skit på honom. Sedan, kom han tillbaka. Vi bestämde oss för att träffas dagen efter, på onsdagen. Han fyllde år på måndagen. Jag åkte dit på onsdagen. Han valde mig. Han sov hos mig den kvällen. Jag fick inte nog av honom, vela inte släppa honom. Aldrig någonsin. Sen dess, har vi varit med varandra i stort sett varje dag. Trots att han först valde G framför mig, att han sen hade sex med en annan, att han ofta bråkar om skitsaker. Så vill jag satsa på det här. Jag tänker kämpa. För jag är lycklig. En människa har tagit tillbaka mig ner på jorden. Och aldrig trodde jag att det skulle vara killen jag känt i ett år och bara hållt på med på fyllan..