Jag kan inte förklara med ord. Men ni vet redan, jag litar så himla mycket på honom. Säg inte att det är fel att lita 100% på en kille, för Robin är en kille man kan lita på. You dont know him..

Inatt. Han har aldrig varit som han var inatt. Han släppet inte taget om mig, han höll mig tätt intill och kramade mig hela tiden. Han låg och kollade mig i ögonen minut efter minut och när jag vände bort blicken tog han tillbaka mitt ansikte så vi kollade varandra i ögonen igen. Jag somnade i hans famn, för han vägrade släppa mig och vända sig om som han alltid brukar egentligen. När jag blundade, kunde jag öppna ögonen efter någon minut och han låg fortfarande och såg på mig och log. Världens vackraste leénde har han. Men det som berörde mig mest, både på gott och ont, vad när han såg mig i ögonen, efter att vi varit tyst så länge, han såg mig in i ögonen riktigt djupt jag kan inte förklara känslan, och sedan "jag älskar dig." Det första jag tänkte var varför han säger så, varför han beter sig så här, är det för att vi varit ifrån varandra så länge fast vi egentligen velat vara nära varandra? Eller är det för att han tog det här som en sista dag att vara nära mig, och sög åt sig så mycket han kunde för att inte missa en sekund med mig? Eller har han ändrat sig om vad han vill? Vi skulle bara vara vänner sa vi. Att vi sov tillsammans inatt skulle inte påverkar våran vänskap och vi skulle fortsätta vara vänner som tidigare. Varför skär han då upp sår i mig, säger saker som betyder så mycket för mig om han sen tänker återgå till det normala? 
Och aldrig i hela mitt liv, har orden varit så äkta som när han sa dom till mig. Jag kan inte beskriva, men dom tre orden kom ifrån hans hjärta och jag tvekar inte en sekund på att han menade det. Jag sa att jag älskade honom tillbaka. Jag vet att jag gör det innerst inne. Även om jag viskade orden, som om jag vore rädd för att uttala dom, så sa jag det tillbaka. För ingen, ingen har någonsin betytt så mycket som Robin gör för mig idag. Med handen på hjärtat.

Jag saknar närhet. Jag saknar att somna i någons famn, och jag saknar att vakna upp, vända mig om och bara krama om personen som ligger brevid mig. Som sover så in i helvete sött. Robin är så vacker när han sover, så jävla söt och vacker. Det har gått nästan två månader snart sen vi sist träffades. Sen den eftermiddagen då jag åkte hem till honom utan att han visste om det. Den gången det första tecknet dök upp, att han inte glömt mig än. Fan vad mycket det är som hänt sen dess alltså, och nu sitter jag här och om ca.15 minuter ska jag gå till bussen och spendera en natt tillsammans med Robin igen. En sista natt kanske. Eller bara ännu en till. Men det värmer mig, att få veta att jag inatt kommer somna i hans famn. Och att jag imorgon kommer vakna upp, se honom le och vara i hans famn. Just friends. Det kommer fortsätta så. Bara vänner. Vet inte om jag är glad eller ledsen över det, vill bara ta en dag i taget. Och idag är det natten då jag vill ligga tätt intill honom. Min älskade lilla ängel..

Något jag alltid fått höra om mig och robin är "ni är som ni är" & "ni är så söta". Japp, vi är så jävla söta tillsammans när vi är vänner! Tror aldrig jag skrattat så mycket som igår, Robin som är stenhård på att sov i tid. Halv tolv skulle han sova, kvar över ett fick jag ett sms om att han inte kunde för han var så jävla kåt. Haha ååh gud vi hade så jävla kul igår så det är inte sant. Han är min lilla ängel. Min lilla söta jävla kåtbock. Och fyfan vad jag älskar att jag älskar honom, och jag älskar att han älskar mig. Jag älskar att ha honom i mitt liv. Please, dont ever take him away from me.

"Jag tycker om dig"

Jag älskar dig. Jag gör verkligen det. Jag älskar att du är den mognaste personen jag träffat även om du gör otroligt konstiga val ibland som ingen människa förstår sig på. Men du vet alltid rätt och fel i slutändan. Även om det känns som att jag bara duger när det är okej för dig, så vet jag att du inte säger någonting du inte menar. Och jag vet att vi inte glömt varandra, någon av oss. Det känns bra. Faktist. Att veta att det finns känslor kvar, även om vi låter dom vara. Så känns det bra. För då är jag inte ensam.

till Sara som använder plopp för första gången ! Blir tvungen eftersom att min kära mens bestämde sig att komma igår på min födelsedag och idag ska jag sola med mamma och på onsdag är det sista chansen på badhuset med idrotten, så jag har inget val!

Nu vet ni vem K är , ni som är dom enda som läser min privatblogg och förmodligen dom enda som kommer få fortsätta med det. Ni kanske undrar hur vi träffades? Vi gick ju på hedäng tillsammans först, när jag gick i sexan och han i sjuan började vi prata hur mycket som helst. Det började med att jag satt och kollade på honom varje gång vi var i  , och sedan började vi prata. Varje dag. Flera timmar kunde vi sitta och skriva & webba med varandra. (ja, på den tiden man använde webbcam vilket man inte gör så ofta längre?). Iallafall, det var precis efter att Kari dött, alltså i början av dom där fyra åren i deppression som Kim kom in i mitt liv och stöttade mig så otroligt mycket. Under tiden på Norrsätra visste nog ingen förutom Evelina hur nära Kim stod mig en gång i tiden. Iallafall så varje gång jag var ledsen och vägrade gå på lektionerna så kom Kim ner till oss och tröstade mig, och tillslut så föll jag ju dit. Den första badguy jag någonsin föll för. Det rann ut i sanden iallafall då han blev tillsammans med min klasskompis, och efter det såg jag inte honom som samma person längre. Sen bytte han skolan lagomt till vi började i högstadiet, lagtom till sjuan. Och i åttan flyttade ju jag efter till Norrsätra, då började vi prata lite mer men det var aldrig som förut.

Djupt Vatten. Kommer jag att sjunka?

Jag vet att jag inte borde, samtidigt som jag inte ser något riktigt fel. Jag vet att jag lagt allting bakom mig men nu dras jag dit igen. Upp till ytan, öga mot öga står jag här igen. Minnen. Så mycket minnen. Ord. Glädje. Varför blundar jag samtidigt som jag kämpar så mycket för att se?

Jag känner mig sviken, kränkt och tom inombords att så simpelt bli ersatt av nån annan person. Hur kan du så enkelt bara glömma allt och lämna mig ensam, så okänsligt och kallt. Jag vill få dig tillbaks med tårar eller kärlek eller hot.
Jag vill bara att vi ska älska, så som vi en gång gjort. Jag vill få dig rasande svartsjuk, så du känner som jag gör, för utan dig här hos mig så känns det som jag dör. Har sagt dig att jag har hittat en ny man, och att jag har glömt dig fast det är inte sant. Men jag vill du ska känna samma tomhet som jag. Att så plötsligt bli bortglömd ja, så enkelt utbytbar.

Förut var jag känslokall, brydde mig bara om mig själv och var otrevlig mot allt och alla. Man kommer ingen vart på det. Och dom som står mig nära, vet hur mycket jag har förändrats. Jag har blivit en person nu, som jag älskar. Jag bryr mig om andra, främlingar eller inte men jag kan gråta för deras skull, för att dom har de jobbigt. Det är bara Jennhy som läser min privatblogg hitills, och Ida ibland. Men dom vet hur mycket jag avskyr Anela, eller avskydde. Förstår ni hur snäll jag försöker vara emot henne nu? Endast för att jag tygger så himla synd om henne. Patetiskt, med andra ord, men synd om henne. Jag verkligen KÄNNER hur jag vill kunna hjälpa henne. Det är sjukt, jag låter som Jennhy jag vet. Men jag pratade med henne, hon skrev fel och vi fortsatte skriva. Var o varannan minut skriver hon om att hhon inte menar o vara sur. Men vad man än svarar, så står alla taggar ut på henne. Och det med Evelina nu ikväll, och Robin. Jag tänker inte låta dom få mig att glömma, vem jag är.

Okej, För att göra det klart;

Jag kan inte hindra tårarna ifrån att falla längre. Jag har lurat mig själv så jävla länge, när Robin lämnade mig kändes det först som en lättnad. Då var det liksom gjort, jag behövde inte gå och oroa mig för någonting som redan har hänt. Jag var glad, jag var lycklig men samtidigt inte. Jag sprang ifrån smärtan för jag vela inte känna den igen. Efter allt med Sebbe så orkar jag inte må skit, det här året ska bli ett bra år, jag vet det. Ett av dom bästa. Det har varit konstant smärta i fyra. Jag orkar inte mer, har jag inte känt tillräckligt? Jag är lycklig. För jag hade världens underbaraste kille vid min sida. Men jag kan inte springa ifrån smärtan, för så fort jag sätter mig ner och andas så kommer smärtan tillbaka. Jag mår så jävla dåligt över allt med robin, men jag vill inte säga det för jag vill inte konstant må dåligt eller verka vara olycklig. Men Robin gör det så jävla svårt för mig. Jag har aldrig varit med om det här, har alltid beundrat andra som gjort slut och sedan velat bli tillsammans igen, killen har velat ha tillbaka dom. Aldrig tidigare har jag varit med om det. Robin sa att han älskade mig. Han sa det inte när vi höll på, eller jo en gång när vi "lekte" eller vad man ska kalla det, satt och småretades med varandra och han skrattade kollade på mig och sa; haha jag älskar dig också. Jag tror han märkte hur jag kände då, för det blev tyst och vi slutade retas. Det var fel av han att säga så, jag har tänkt göra det flera gånger jag också, på skämt så där men det har inte kännt lägligt. Men han gjorde det , sen insåg han nog hur fel det var. Allt handlar om att han inet vill ha ett förhållande. Han vågar inte. Han hade sex med en annan. Han vet att han kommer göra det igen. Han älskar att dricka, festa och knulla. Fjorton personer är ingenting att skämta om. Fjorton jävla personer har han stppat kuken i. Hur många har han varit nykter med? Vetinte. Hur många betydde något? Tre. Det var många för honom. Jag hade sex med två personer, båda två betydde något. Jag tyckte om dom båda även om jag inte var med på den sista. Även om det kändes tvingat, så betydde han någonting. Vi hade ett förhållande och han betydde jävligt mycket för mig. Sex är ingenting man bara har, sex är någonting mellan två personer som tycker om varandra. Jag vela med Robin, flera gånger. Men jag var rädd att vara en i mängden. Vela inte bli den 15e personen. Även om det kändes som att han skulle stanna om han fick det. Men han vela inte heller, förens han var helt säker på vad han vela. Men så klart, när vi pratade om det så vela jag ju mer, när jag inte fick. Lika med Daniel. Han vela inte förens vi varit tillsammans i ett år? Då vela jag . Jag tjatade om det. Jag fick det. När jag fick det vela jag inte, då var det försent. Men med Robin var det inte heller bara ha för att jag inte fick. Det var någonting jag vela med Robin. För vi kom varandra så nära, och jag vela komma närmare. Känslan jag hade när jag låg brevid honom, känslan jag hade av att ha honom nära, känslan när han kysser mig. Känslan går inte att beskriva, och det vet vi alla. Man vill bara komma närmare, och närmare än närmast. Vi lyckades hålla en gräns, vi lyckades säga stopp. Även om vi flera gånger var nära på att strunta i stoppet, var det alltid någon av oss som satte en gräns för det var bäst för båda , i slutändan. När han skämtade om sex, när han visste hur mycket det faktist betyder för mig, så kunde jag ju inte göra annat än skratta, även om han nog förstod hur ont det gjorde innuti mig. Som när han satt och skrev med Gabbi på msn, dom har haft sex. Hon satt och skämtade till honom om det, när hon visste att jag satt brevid. Och hon sitter och säger att han ska ta vara på det han hade med mig. Men bra gjort subba, du fick mig att vilja lämna honom. När vi stod vid busshållsplatsen, jag robin cassie och martin. Han lyfte upp mig, så jag hade benen runt hans midja. Han lutade mig mot väggen vid busshållsplatsen och ropade på Martin ; ska vi göra en martin & rebecka? Och började jucka mot mig. Det gjorde så jävla ont att han kunde skämta om det. Men det är Robin. Och Robin är lika med överkåt, och Robin helt enkelt. Han erkänner inte när han har fel. Även om han vet det och även om alla vet att det är så uppenbart. Han säger att han älskar mig, han säger att jag betyder så jävla mycket, han säger att han inte vill vara utan mig men att han inte kan ha ett förhållande. Att han vill att vi ska glömma varandra så vi kan ha varandra kvar i vårat liv. Men hur kan man vara så rädd för någonting? Hur kan man ge upp någonting bara för att man är rädd, hur kan man backa undan ifrån någon man älskar? Och speciellt undanhålla sanningen, att man älskar den. Jag älskar honom. Jag vill kämpa för oss två. För jag vet att vi delade något speciellt, och jag vet att vi har något speciellt. Jag vet att det här inte är någonting i jämförelse med Sebastian, för de med Sebastian är obetydligt. Johan säger att det finns en chans kvar för mig och Robin. Hur får jag fram chansen? Johan är Robins bästa kompis. Den enda jag pratat med av hans kompisar som inte gått över någon gräns. Som inte sagt något han inte borde säga. Hoppet är det sista som lämnar människan. Så länge Robin tkr om mig, finns mitt hopp kvar. Jag vill inte lämna det vi hade, jag vill inte lämna det vi har som just nu ligger i ett mörkt rum där lampan inte lyser. Vi ser inte vad det är.

Jag är så jävla besviken. Det är inte många som fått veta det, men jag vet inte vart jag ska ta vägen nu. Allt med Robin har varit bra. I Fredags bestämde vi att inte ha någon kontakt närmaste månaden så vi kunde fortsätta som vänner sedan. Igår smsade han mig. Och det ena ledde till det andra och jag lära bara försvara mig själv för jag vill inte bära någon annans skuld. Robin sa att han aldrig skulle göra någonting enbart för att såra mig. Bortom alla ord han säger som gör att jag blir så rad, så är han fortfarande världens underbaraste. Han tänker så rätt egentligen. Och innerst inne så vet jag ju det. Han har sagt att han älskar mig, jag har aldrig sagt att jag älskar honom. Men jag vet att jag tycker om honom mer än vad han tycker om mig, ibland känns det så bara att jag håller det inne och vill inte visa det för det kommer bara bli svårare då. Jag vet inte om ni märkt, men Robin la till Evelina på facebook. Evelina kopierade det och la ut på sin blogg. Självklart lägger hon ut på sin blogg, hon är för svag för att berätta för mig personligen, hon lär hänga ut mig på sin blogg som alltid. Jag är så jälva trött på det, inser hon att jag kan göra anmälan på det även fast hon inte nämner mitt namn? För så många gånger jag sagt åt henne att jag inte vill vara med i hennes blogg. Hon ska respektera det. Iallafall, Evelina lovade mig att aldrig prata med Robin. Hon lovade, även om vi inte var vänner då. När jag skrev till henne igår och frågade vad hon hade gjort, när han la till henne på facebook (vilket han endast gör för att såra mig eftersom att jag gjorde så mot honom med mohamed och hampus). Vilket han själv erkänner. Hon svarade iallafall att hon hade bara klickat vidare, varken acc eller ignorerat. Det betyder att hon väntar till rätta tillfället att acc honom. Eftersom att hon inte hadde stolthet nog att ignorera. Vet ni vad hennes ursäkt är? "jag tror på kharma, den som gör något dåligt händer något dåligt för" och att JAG gjort sååå mycket dumma saker mot henne. Men okej tänker jag, låt henne vara för hon vägrar inse sina egna fel som vanligt. Jag har ALDRIG tagit eller ens försökt ta en kille ifrån henne. Hon då? Rasmus, Hussein, Franco, SEBBE! Och nu ROBIN. För att inte tala om alla andra killar hon flörtar med som jag tyckt om tidigare. Tre av dom där fyra förstnämnda killarna försökte hon ta, och tog, medans JAG tyckte om dom. Är det vad vi kallar bästa vän? Att hon använde ordet "justja, jag runkade av honom för en månad sedan" eller "jag tror jag pussade honom igår, bara så du vet" eller "han är den enda killen på skolan jag känner" Vet du vad ditt falska jävla fanskap, man känner inte en kille efter att ha pratat en gång på msn! Se på mig, jag känner honom. Jag vet hur och vem han är. Jag har känt honom i över 8 månader nu. In your face hora. Men iallafall, det jag försöker komma fram till. Är att hon nu inte ser något fel i att prata med Robin för att jag inte funnits för henne när hon mått dåligt. Hon skrev oxå "Jag må ha lovat dig att aldrig ha kontakt med Robin, men du lovade mig att aldrig lämna mig. Löften bryts". Självklart ska hon alltid ta mina "killar" som jag tycker om för hon vill känna sig bättre. Hon vill känna att hon har makten och kan få exakt vem hon vill. Jag känner så här; ta Sebbe. Gör vafan du vill med honom. Jag bryr mig inte om honom. Men eftersom att jag & hon varit ovänner sen i JANUARI nu så vet hon ingenting om mig och Robin. För jag har hållt på med honom dom ggr vi varit ovänner, i sommras, i höstas och så nu. Vi träffades ju som sagt i Februari. Jag & Evelina var ovänner då. Hon vet inte hur nära vi står varandra, hon vet inte hur mycket jag tycker om honom och hon vet ingenting alls om honom. Jag vet bara inte HUR jag ska reagera på det här, om jag bara ska inte bry mig , acc hon honom då för att SE om jag bryr mig? Och om jag bryr mig, acc hon då för att reta upp mig ännu mer? Jag vet att hon är så falsk att hon skulle acc honom. Det är bara en tidsfråga när. Och om hon gör det, fyfan vad helvetet kommer bryta lös. Nu handlar det inte om bitchigheter ifrån min sida, utan nu handlar det om hur mycket hon gör för att enbart såra mig. Men okej, hon tror på kharma. Jag lovar henne, gör hon något hon inte borde så kommer någonting hända. Ni i min klass undrar förmodligen varför jag är hemma idag. I cant stand her. Jag orkar inte se hennes ansikte, och jag mår så jävla illa över allt det här att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och som vanligt är jag ensam. Ingen jävel att prata med det om. Efter Robin, har jag aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

Han ringde & sa att han älskade mig. På sista april. Han vela inte att jag skulle veta hyr mycket han tyckte om mig, för att det skulle bli jobbigare för mig. KLART SOM FAN ATT DET BLIR!? Hur fan ska jag kunna gå vidare när jag VET att det finns något så jävla starkt emellan oss som han är för rädd att satsa på. Han är så förbannat jävla rädd, jag känner honom så in i helvete bra att jag själv känner mig lika förvirrad som honom i det här. Älskar mig? Robin säger inte sånt till folk. Inte ens dom han älskar. Jag vet att han menar det han säger. Jag vet att han menade att han älskade mig. Han har övertygat mig om det så jävla bra. Ingen av er hade förstått, för ni känner inte honom. Allt han skriver till mig hade ni tänkt ; han ljuger bara, så där beter man sig inte om man älskar någon. Men jag känner honom jag vet hur rädd han innerst inne är. Jag önskar att han inte var så här rädd. 

Nu skrev han att han skulle på peace and love. Att han bokat biljetten. Han var skitglad.. Jag önskar han inte skrev det till mig. För vi pratade om att åka dit tillsammans, enda sen i oktober har vi pratat om det. Enda sen i oktober har vi sagt att vi ska åka dit tillsammans, jag josephine och hans kompisar. Han som vela att jag skulle med. Han som vela att jag skulle sova med honom. Han som vela att jag skulle vara med honom där. Inför hans ekl kompisar som han knullat med. De var mig han skulle vara med där, fast han innan sagt att han ska dit o knulla. Sen vela han ha med mig. Under hela tiden vi höll på så var det mig han vela vara där med. Nu ska han dit utan mig. Jag vet vad som kommer hända. Jag vet hur han är. Speciellt när han är full.

Åk och knulla kuken av dig. Gör vad fan du vill. Men säg inte att du älskar mig en gång till för du dödar mig bara ännu mer. Speciellt när jag inte hört dom orden från en kille som menat det på väldigt väldigt länge..