Så var det sagt. Vetinte vad jag känner för jag är så hyper nu och de där hände i förrgår, igår vela han att jag skulle sova där. "ska jag pussa där o neråt?" när jag skrev att ja gjort illa mig. Komplicerad kille, men fan vad jag tänker fortsätta träffa honom.

Ända sedan Robin flyttade hit, har jag märkt hur lite jag faktist hör in i den här familjen. 
Det är alltid jag och Robin, mot dom. Så fort någon klagar på mig eller Robin, hoppar den andra in och vi backar upp för varandra. Vi har nått en nivå i våran "vänskap" som jag aldrig trott att vi skulle nå. Och som vi aldrig hade varit med om ifall vi bodde åt skilda håll, som vi gjort i hela vårat liv tills i vintras.
Jag och Robin pratar varje dag, är det inte irl, så är det på sms. Vi skriver på msn i stort sett hela tiden. Vi förstår varandra på ett sätt dom andra inte gör här hemma, för vi är äkta syskon. Jag tänker ofta på hur Rasmus ser på de, att vi har samma mamma och pappa och inte han. Och att vi båda har stort hat inför hans pappa. Han måste ju känna av bandet mellan mig och robin, men kanske tänker han inte på det så mycket. 
När vi var i Göteborg nu, var inte Robin med. Och jag kände hela tiden hur lite jag faktist tillhörde den så kallade familjen jag var med. Robin och jag är en familj. Och jag trivs i närheten utav han och pappa bättre än i huset här med mamma och Robert. Jag kände mig så jävla ensam nere i Göteborg att jag en utav dagarna bara gick iväg och duschade, ställde mig i duschen och grät. För att jag saknade min bror. Det är som att utan honom är jag inte hel. Jag vill inte flytta ifrån Västerås för han kommer inte följa med. Och jag hatar tanken på att han snart kommer flytta hemifrån, han fyllde ju trots allt 21 igår men han vill ha jobb först innan han flyttar. Och just nu går han i skolan. 
Robert hör inte till våran familj, det är han som kapat banden mellan allt tycker jag. När vi var där nere nu, så fort jag tog en bild så tog jag så att Robert inte var med, eller klippte sedan bort honom när jag la in på datorn. Har inte en enda bild på honom på min dator alltså. Och när jag och Robert pratade, och jag smsade med någon o berättade vad han sagt, så sa jag mamma istället. Som när vi prata om att vi skulle äta på donken, så smsade jag samtidigt med lukas om att vi skulle äta på donken när han kom hit så skrev jag istället "Mamma sa precis att vi ska äta på donken nu". Och så lyssnade dom på Cascada på radion när vi åkte hem, jag hatar det och tycker de är bögmusik när Robin lyssnade på det när jag var hos honom. Så jag skrev ; mamma lyssnar på cascada, vart är vägen på väg?!" och när folk frågade vem jag var i Göteborg med skrev jag; med mamma.
Jag vet att jag som liten älskade Robert, o kallade honom till o med för pappa ibland då min egen pappa inte var speciellt närvarande. Men jag vetinte vart de gick fel, men idag kan jag inte ens se på Robert utan att bli äcklad. 

Det är han som gjort, att jag bor i ett hus där jag bott i 10 år men än idag inte känner mig som hemma i.

Jag och Robin har ingenting. Men ändå har vi någonting. Jag kan inte förklara det, och jag är lika förvirrad själv som ni alla andra. Men som jag alltid sagt, så länge jag får ett "Gonatt hjärtat" varje natt innan jag lägger mig och en underbar famn att sova i då och då så klagar jag inte. Jag vill inte ha ett förhållande, pga alla krav man ställer i ett förhållande och hur mycket ansvar man måste bära som man för varje steg man tar riskerar att förlora. Jag älskar att jag älska robin på avstånd, jag älskar känslan av att jag älskar honom, han älskar mig men de är fritt fram till att vi gör vad vi vill. Nu har vi iallafall lärt oss att de finns gränser, tre små ord men dom kommer med ett ansvar. Vi gör inte precis vad vi vill, vi undviker att göra saker som sårar varandra. Men vi är fria, vi KAN göra vad vi vill men vi väljer att göra det som vi vet är rätt. Vi älskar varandra på avstånd, utanför ett förhållande. Dom kvällar jag somnar i hans famn, och dom mornar som jag vaknar upp brevid honom och han vänder sig om för att ta ett fast grepp om mig som visar att han är där, han är vaken. Dom stunderna älskar jag honom så starkt att hjärtat kan gå sönder vid minsta felsteg.

Fattar inte vad som har hänt med mig, jag är så jävla nykär så det är inte sant. Alla känslor jag känt för Robin, då och då samlas nu på en gång. Jag menade verkligen dom orden jag sa till honom förut, och jag har aldrig varit med om något så äkta som det vi har nu emellan oss. Vi är inte tillsammans, har aldrig varit, kommer aldrig att bli men det är så jävla äkta och seriöst på något sätt. Vi leker inte med varandra, utnyttjar inte någon. Jag har sagt de så många gånger, så länge han säger att han älskar mig så tror jag honom. För han skulle aldrig någonsin säga dom orden till någon om han inte menade det. Men vad har hänt med mig nu, så fort han loggar in slår mitt hjärta miljoner gånger snabbare, så fort han skriver får jag ett leénde på läpparna och så fort jag tänker på honom saknar jag honom hundra gånger mer än vad jag gjort förut. Någonsin. Jag vågar inte skriva till honom, vågar inte be honom att träffa mig, vågar inte någonting längre. Vågar inte ens skriva hej. Jag vet att han blir glad, men att han håller sig ifrån mig så mycket han kan för att vi ska glömma varandra. Men så fort vi kommer varandra nära igen på msn så tar det bara en dag sen träffas vi igen. Som att vi inte kan motstå varandra, vi dras emot varandra hur mycket vi båda än vet att vi borde kämpa emot. Men varför kämpa emot något som är så jävla äkta? Jag är blyg inför honom. Jag är rädd. Så jävla rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag har kommit på att jag är rädd för att bli fråntagen honom. Vet att dagen kommer komma då han säger att vi inte bör träffas, kanske inte ens prata, jag vet att det kommer hända och kanske är det därför jag inte vågar skriva. För att jag är rädd att de tar slut snabbare..

Jag har alltid varit ärlig, om allt jag tycker och tänker, jag anser att det är en människas rätt att prata skit bakom ryggen på andra så länge man sen kan stå inför den personen vid ett senare tillfälle och erkänna allt man sagt och varför. 

Jag och Julia Berg har aldrig varit VÄNNER direkt, vi har bara pratat, och träffats en gång förutom på fest osv. Hon har funnits där för mig flera gånger med Sebastian, och jag har funnits för henne med Viktor. Tills vi sen slutade prata när jag träffade Robin och allt blev bra. NU har hon hört av sig (det var ett tag sedan de här hände) och sagt att jag inte ska umgås med Anela. Att jag kommer förändras, bli som Anela och hålla på som Anela gör. När jag säger till henne att jag kommer stå för den jag är, jag kommer stå för mina åsikter om Anela och om Anela gör saker jag inte tycker om, så kommer jag fortsätta låta henne veta det. MEN då påstår Julia att det inte kommer fortsätta så, även om det kändes så då. Så hon påstod att våran vänskap var över för att jag umgåts med Anela tre gånger i hela mitt liv, (fyra om man räknar med i höstas). Jag tycker själv att de är extremt omoget att lämna mig för ngt som inte ens har hänt, utan för ngt hon TROR kommer hända? Jag vet MÅNGA som tkr att jag inte ska umgås med Anela, men JAG väljer själv vilka jag ska umgås med och dom flesta acc det. Jag har inte förändrats, jag har SKIT ROLIGT med Anela och jag skrattar verkligen tills man tappar andan för hon är sådan sjuk person, men om hon gör ngt jag tkr är fel så låter jag henne veta det. Gör hon ngt dumt varnar jag henne, för jag är rädd om henne och tycker att hon bör tänka till någon gång extra innan hon ångrar sig. MEN jag kommer INTE bli som henne. Jag är stark där jag står, och jag är stolt över vem jag är som vågar ha egna åsikter. Jag kommer inte hålla dom inne för att jag byter umgänge ibland. Och jag tackar GUD för att jag har underbara vänner som förstår de. Dom som förstår de.

om jag lägger mig nu, är de snabbt söndag. Då kommer Robin hem. Känsla av att han kommer försöka stå emot att träffas, men jag vet att vi båda är för svag för att kunna ställa upp en mur.a