Pratade med en viss person om det igår.. Även om ni fortf är 3 som läser det här, så vill jag skriva av mig o försöka förklara det bästa jag kan , om vad som häände och varför..

Som ni vet, var jag o sebastian tillsammans, så hemsk som jag var så ljög jag för honom om att jag var hemma hos niklas, endast för att jag ville att sebbe skulle  dumpa mig och inte jag honom, men han dumpade mig inte så då fick jag dumpa honom ändå. Jag såg sebbe stå utan för niklas o vänta på mig att komma ut, medans jag satt hemma hos mormor och kollade på honom genom fönstret.. Hur hemsk är jag inte? Så mycket som jag älskade sebbe sen efter det? I vilket fall som helst så hade Niklas dumpat emma för mig, ännu en gång. Varför kände jag aldrig skuld för det? Hur kunde jag gå emellan sebbe o niklas som om ingenting hänt? iallafall, den dagen jag började på norrsätra, den 3 November. Så kom farfar och hämtade mig & evelina efter skolan så åkte vi dit och fikade, sen så gick evää till alexandra och jag var kvar. På kvällen vid 5 tiden så var niklas hemma själv, hans pappa hade åkt till Norge. Jag skulle egentligen till Sebbe då och prata ut om allting och vi skulle "kanske börja om på nytt" sa han. Men jag sa till sebbe att jag skulle vara kvar o äta kvällsmat hos farmor så jag skulle inte hinna. Istället, skjutsade farmor hem mig till Niklas. Det sista hon sa innan hon åkte iväg igen var "Ta det lugnt med killen nu då, du är ju trots allt bara 14år" . Visst , jag tänkte inte mer på det. Jag visste ju trots allt vad vi skulle göra jag o niklas, samma sak varje gång, ligga i hans säng o mysa och lyssna på "om du lämnar mig nu" med lars winnerbäck, det var "våran låt". Men den här kvällen var speciell.. Det var inte som förut, jag vart nämligen av med oskulden. Det gjorde ont, men det gick bra. Under tiden, så hände väll det värsta som någonsin kunde hända, jo sebbe ringde. Mitt i allting, såstod det helt plötsligt Sebastian Eriksson<3 Ringer på mobilen, två alternativ, UPPTAGEN eller SVARA. Jag tröck på upptagen o vi tänkte väll inte mer på det just då.. Men saken är den, att 5 minuter skulle ha gjort sån stor skillnad. Hade Sebbe ringt 5 min tidigare, så hade jag o niklas förmodligen inte haft sex. Jag gjorde det med niklas, av en anledning. Att jag vela ha det med Sebbe, men jag vela inte att han skulle vara den första. Jag vetinte varför, men jag kände på mig att sebbe skulle lämna mig om vi inte hade sex, vilket han gjorde oxå. Men jag ville aldrig att han skulle vara min första trots hur mycket jag älskade honom. Det kändes inte rätt. Idag, ångrar jag lite att jag inte gjorde det med sebbe, men jag ångrar det ändå inte på sätt o vis, för jag fick göra det med Niklas. En person som var som min bästa vän, och samtidigt som pojkvän efter att vi hållt på i 7 månader. 7 jävla månader tillsammans med Niklas. Jag är så jävla glad att jag gjorde det med honom o ingen annan, jag kunde inte ha valt en bättre person. Jag visste att ja inte skulle ångra det med honom, även om jag ångrar att vi gjorde det just den kvällen, just det tillfället när jag egentligen borde varit med sebbe och niklas med emma. Men, det var så det blev iallafall. När jag sen skulle gå till bussen, envisades niklas om att följa med fast jag helst bara ville gå själv. Men han följde med, och stannade o väntade på bussen med mig. Så fort jag satt mig på bussen, ringde jag Sebbe. Han svarade o jag sa förlåt för att jag inte hade träffat honom den kvällen. Han hade ingen aning om att jag varit hos niklas då, han visste ingenting då. Men jag berättade för honom senare på kvällen, på sms. Hur lågt kan man sjunka? Herregud.. Hur kunde jag behandla Sebastian Eriksson på det sättet? En av världens underbaraste och snällaste killar? Shit.. Om jag bara då fattat vilket misstag jag gjorde..
Sen, kom jag fram till en annan sak igår. Folk som frågar mig "vah , har du bara haft sex två ggr?!" eller i vanligaste fallet "en gång" . Beror ju på hur man tolkar det. Liksom, ska jag skämmas över det egentligen? Jag o niklas hann inte direkt med fler gånger, han gick tillbaka till emma efter att jag o sebbe blev tillsammans igen. Och han o emma har nu som alla vet varit tillsammans i snart ett år. Ett år sen dom blev tillsammans första gången, dom gjorde slut i en månad typ då när han o jag höll på igen satt det är inte ett år. Men iallafall, jag skäms inte över att ha haft sex en gång, eller två. Whatever daniel var bara i halvt, tack o lov för det GUD vad jag ångrar bara den lilla biten, hade den varit i helt hade jag tagit självmord nu seriöst. Jag mår illa så fort jag tänker på det, förstår inte hur in i helvete dum i huvudet jag kunde vara. Det där vidret, som säkert haft sex med halva sverige, valde jag att ha sex med. Tack o lov att vi avbröt! Iallafall, jag är stolt över att bara haft sex en gång, till skillnad från andra som har sex med många och ångrar det? Jag ångrar inte nikklas. Inte ett dugg! Jag är så himla glad att jag gjorde det med honom så det finns inte. Och folk som säger "tyvär, jag är oskuld" Dom ska bara veta vilken jävla tur dom egentligen har! För guds skull, spar er så länge ni kan! Jag är seriös. Man kan tro för stunden, att man inte kommer ångra det med den personen, sen när det gått ett tag så ångrar man det så fruktansvärt mycket. Jag trodde jag ville med daniel, men just under tiden det hände kände jag att det inte var okey, därför avslutade vi. Jag önskar jag insett det tidigare bara innan något alls hände.. Med tanke på vad som hände förra sommaren, när han bara fingrat mig o jag inte klarade av att se mig själv i spegeln efteråt för jag kände mig så himla äcklig, för gud skull, det är ingenting i jämförelse mot vad jag känner mig nu. Jag känner mig äcklad, jag känner mig riktigt jävla vidrig och äcklig. Och jag hatar Daniel så in i helvete så jag inte kan förklara. Ibland mår jag så dåligt över det att jag inte vet vart jag ska ta vägen, eller vad jag ska göra för att få det försvinna. Tänker på folk som blivit våldtagna, dom känner mer smärta, men inte alla som tar livet av sig. Hur klarar dom av smärtan? Hur kom dom över den om dom ens gjorde det? Jag förstår inte. Ibland känner jag att jag bara vill dö, dö för att slippa minnas det. Jag kan inte ens förklara, för ingen kommer väll ändå tro mig hur mycket jag ångrar det. Jag vill aldrig mer se honom, aldrig mer höra ifrån honom. Han äcklar mig. Han var på väg, att göra precis samma sak som förra sommaren, fast ännu värre. Ännu en gång lyssnade han inte på mig när jag sa nej, ännu en gång fick jag tjata tills han slutade. Ännu en gång fick jag skämms, o känna mig som världens tönt. Det här är förklaringen tillvarför han slänge ut mig mitt i natten den där gången på bruket. Han stod o skrek hora åt mig, kastade saker, och låste dörren för mig så jag inte fick komma ut. Hur kunde jag gå tillbaka till honom den kvällen , o tillbringa en till vecka med honom innan jag äntligen sa nej. Hur kunde jag gå tillbaka till honom varje gång jag förlorat honom. Hur kunde jag vara så dum? Varför sket jag inte bara i honom när matilda , elleonora och alicia sa åt mig att han inte var värd mig, den gången han gick ifrån mig första gången. Varför, Varför lyssnade jag inte? Då hade allt varit så himla mycket bättre nu och jag hade inte suttit här o velat spy nu efter att ha skrivit allt det här..

Jag vill bara få bort det, få bort minnet, o få bort känslan.
Jag vill må bra, utan att minnas det som fick mig att må dåligt.
Utan att minnas, idioten som låtsades att han älskade mig
när han egentligen bara ville ha sex.

Tänker inte skriva så mkt även om det är privat blogg, men det här är faktist för privat. Iallafall så smsade marie mig igår ba "hej stumpan! Nu har jag fixat så du får hårförlängnig" Marie är ju pappas "kompis" jag tror fortfarande att dom är mer än vänner, eller iallafall att dom kommer bli och det gör mig så himla glad så det finns inte! Älskar att se pappa skratta, och sen så tycker jag så himla mycket om Marie också! :) Iallafall så var vi dit och åt nybakad äppelpaj idag , hon kom till o med ihåg att jag brukade äta kubb o cocacola när jag var liten hos henne, men idag vart det äppelpaj o cocacola. Hon är en sån gottegris, and i love it :) Även om dom inte blir tillsammans, så ber jag till gud om att dom fortsätter umgås för gud vad snäll hon är ! :)

Åkte ju som sagt till graven. Kan ni tänka er att det är min farfar, biologiska som ligger där under? Tillsammans med hans föräldar. Han dog före dom. Han var 34 när han tog livet av sig. Det kändes konstigt att stå där, men ändå bra. Nu känner jag en samhörighet till honom. Även om jag aldrig träffat honom, så är han ju trots allt min farfar? eller? Jag hoppas han såg mig därifrån himmelen, såg mig att det var jag som stod där vid hans grav. Jag som gått vilse i hofors för att hitta till hans gravplats. Tänk om han såg mig, och förstod att jag är hans barnbarn. Undrar om han då hade ångrat sig för vad han gjorde? Eller om det är av helt andra anledningar, vem var han? och hur var han? Och varför gjorde han det. Någon måste ju veta. Iallafall farmor, men aah som sagt, vi kan inte prata om det. Jag får gå här och funderar. Kanske en dag får jag reda på det. Men nu hoppas jag, att han sett mig och vet vem jag är, vet hur jag ser ut. Att han vet att jag tänker på honom nästan varje dag. Jag gjorde det inte förut, det är nu den senaste tiden. Mamma säger att tonåringar tänker mycket på sån där. Det stämmer kanske. En dag, ska jag dit igen. Lägga en ros på hans grav. Nästa gång, så ska jag dit själv. Sätta mig ner och tänka. & försöka få in i mitt huvud, att det där är min farfar.

Jag har en samhörighet till honom.
Samma kött & samma blod.
Vi har aldrig träffats.
Men vi är släkt.
Vi skulle ha lärt känna varandra.



Rune & Mattis är min gammelfarmor och gammelfarfar..
Och tack jossan, för att du följde med.

Jag hatar att jag rör dig.
men jag älskar att känna dig.
Jag hatar att jag pratar med dig
men jag älskar att höra din röst.
Jag hatar att jag träffa dig
men jag älskar att vara nära dig.


precis så jag känner just nu. Alla dina ord, det som vi planerade att ha bara sprack idag. Först en gång , sen en till. Det var bra emellan det, först när vi lämnades ensamma, höll du min hand och kramade om mig som vanligt. Men andra gånger var det inte så. Jag kände att någonting var fel och jag förstod snabbt vad. Du menade verkligen det sista du sa idagn är vi träffades först, det blir inget mer. Jag hatar de där orden, det blir inget mer.  Det värsta är att det skulle inte vara så här, men du visade tecken på svartsjuka, du gjorde verkligen det. Det värsta är att jag inte kan säga att jag börjar på känslor. Långt ifrån kär eller förälskad, men känslor, som mer än vän. Jag vill så gärna berätta, men vet att det skulle förstöra varenda liten sak. Men vet du, den underbaraste känslan är när du tar min hand. Stannar upp, kollar på mig & sedan kysser mig. Hur du om och om igen tjatar om att du bryr dig om mig oh min framtid. Mest av allt älskar jag det du gör med din näsa, din min. Den minen, som alla sa var min, jag har nu hittat en spegel till den. Det är otroligt, trodde ingen gjorde den lika ofta som jag. Jag har aldrig träffat ngn som brukar göra den i huvudtaget. Men nu hittade jag dig. Och jag vet att jag är ute på fel spår nu igen.

Han skrev förlåt. Han skrev att han överreagerade. Men sen skrev han "men jag antar att det är för sent för att säga förlåt." Ja, det är för sent. Ungefär några timmar försent. Hade du skrivit det imorse, istället för att fortsätta kalla mig slampa, äckel osv då hade jag kunnat ta emot det. Men nu kan jag det inte. För jag vet vad du tror om mig, jag brukar alltid vara den som säger förlåt när vi bråkar, du tar mig för givet nu, jag vet det. Jag vill inte bråka, jag vill ha dig i mitt liv som den vän du en gång var men jag kan inte nu. Inte än, inte efter alla ord du sagt åt mig den här veckan. Folk har sagt att dom vill att jag ska dö, men inte så jag verkligen trodde det. Inte med så mycket mening i orden. Du har alltid varit ärlig mot mig. Därför, antog jag att du var det nu också.. Det var moget av dig att skriva förlåt, det trodde jag aldrig. Men jag kan bara inte ta emot det..

Det är väll klart jag vill lägga någonting på graven. Jag sitter här och gråter.Min buss går om en kvart. JA vill bara forsätta gråta, jag vill inte dit men jag måste. Jag bad om 20 kr så jag kunde lägga ett kort på graven, mamma blev arg och sa att jag inte kunde köpa ett kort, vad ska farmor och farfar säga om dom kommer dit och ser ett kort när dom är dom enda kvar från hans släkt? (enligt dom) . Jag bad om 20 kr, för jag inte vela be om 50 kr till en blomma. Mamma sa att ja kunde plocka från trädgården, men hallå, jag vill inte plocka jävla maskrosor och lägga på en grav! Tillslut kastade hon plånboken åt mig. Då vägrade jag ta emot pengarna. Nu sitter ja o kletar ut sminket, fyfan vad jag inte vill till skolan idag..