It feels so real
Gud, drömmen jag hade inatt kändes så verkligen. Du kom fram till mig, ställde dig bakom mig och höll om mig. Precis som första kvällen hemma hos dig förra hösten då du höll om mig för första gången. Du stod där, höll om mig och vägrade släppa mig. Jag kollade inte på dig, rörde mig inte, bara satt där och du höll om mig. Vart jag än gick, gick du brevid och höll om mig. Värsta var väll kyssen, kyssen som fick mig att gråta. Fortfarande inte ett ord, stod där du vela ha mig. Utan ett ord, klagade inte, frågade inte, kommenterade inte, pratade inte. Drömmen var så verklig. Känslan jag hade var så verklig. Det är väll så det är i verkligheten, du står brevid mig , och jag kan inte säga någonting. Vart jag än går, är du här. Vart jag än ser, står du där. Släpper mig aldrig. Enda skillnaden är väll att jag vill det, inte du.
Jag kan börja gråta vid tanken, tanken om att du faktist är här. Tanken om att du fortfarande kysser mig försvinner aldrig. Glömmer aldrig första pussen. I lekparken vid aga. Bakom tvättstugan. Du stod & höll om mig, jag kollade upp och pratade och mitt i allt pussade du mig snabbt på munnen, jag fortsatte prata som om ingenting hänt. Kommenterade inte. Senare, 10 minuter efter stod vi lutad mot väggen och jag sa ; du borde hata mig. Du svarade; jag hatar dig inte, jag älskar dig. Och sen kysste du mig. Våran första kyss. I'll never forget. Jag vill glömma, men jag kan inte. Tanken att du då skulle väcka någonting inom mig som jag aldrig känt förut, som skulle bygga upp mig helt och sen få mig att rasa samman var då inte i mitt huvud. Det fanns inte. Existerade inte. Vi bara stod där.
Såg niklas cykla förbi. Niklas som jag precis varit hos. Niklas som du borde hata mig för. Undrar hur det hade varit, om jag valt honom. Hade du lämnat mig där, hade du kämpat? Hade Niklas lämnat mig för Emma? Eller hade jag varit där hon är nu? Hade jag varit lycklig nu, eller hade Niklas varit den personen som jag älskade och spenderade dagar och nätter att tänka på ? Eller hade jag lämnat Niklas för dig senare, och du & jag levt lyckliga idag utan att jag gjort misstaget som jag då gjorde?
Livet kunde se ut på hur många sätt som helst. Men jag fick dig. Jag valde dig. Du valde mig. Vi valde varandra. Vi valde att bli ett. Vi valde att leva tillsammans och finnas där för varandra, lovade att älska varandra vad som än händer. Orden du sa var sanna, men dom höll inte. Och att veta att du faktist älskade mig, gör mig glad. Även om jag kanske var ett misstag. Att allting blev fel. Men du vet innerst inne, jag vela aldrig såra dig.
Jag kan börja gråta vid tanken, tanken om att du faktist är här. Tanken om att du fortfarande kysser mig försvinner aldrig. Glömmer aldrig första pussen. I lekparken vid aga. Bakom tvättstugan. Du stod & höll om mig, jag kollade upp och pratade och mitt i allt pussade du mig snabbt på munnen, jag fortsatte prata som om ingenting hänt. Kommenterade inte. Senare, 10 minuter efter stod vi lutad mot väggen och jag sa ; du borde hata mig. Du svarade; jag hatar dig inte, jag älskar dig. Och sen kysste du mig. Våran första kyss. I'll never forget. Jag vill glömma, men jag kan inte. Tanken att du då skulle väcka någonting inom mig som jag aldrig känt förut, som skulle bygga upp mig helt och sen få mig att rasa samman var då inte i mitt huvud. Det fanns inte. Existerade inte. Vi bara stod där.
Såg niklas cykla förbi. Niklas som jag precis varit hos. Niklas som du borde hata mig för. Undrar hur det hade varit, om jag valt honom. Hade du lämnat mig där, hade du kämpat? Hade Niklas lämnat mig för Emma? Eller hade jag varit där hon är nu? Hade jag varit lycklig nu, eller hade Niklas varit den personen som jag älskade och spenderade dagar och nätter att tänka på ? Eller hade jag lämnat Niklas för dig senare, och du & jag levt lyckliga idag utan att jag gjort misstaget som jag då gjorde?
Livet kunde se ut på hur många sätt som helst. Men jag fick dig. Jag valde dig. Du valde mig. Vi valde varandra. Vi valde att bli ett. Vi valde att leva tillsammans och finnas där för varandra, lovade att älska varandra vad som än händer. Orden du sa var sanna, men dom höll inte. Och att veta att du faktist älskade mig, gör mig glad. Även om jag kanske var ett misstag. Att allting blev fel. Men du vet innerst inne, jag vela aldrig såra dig.
Okej, jag måste få berätta
Det jag gjorde i skolan igår, jag vet det var dumt gjort. Jag vela inte göra det, det började som ett skämt för att få henne att fatta att jag menar allvar med att jag älskar sebbe och gör vad som helst för att inte mina vänner ska såra mig. Hon sårade mig så mycket så jag kan inte ens förklara känslan. Och när hon blandade in sebbe, som hon vet är min svaga punkt, hon vet att jag lyssnar på honom, så vart det bara för mycket. Ja, jag bad en person skriva ut bilderna åt mig och det gjorde han. Och ja, jag fick bilderna. Och ja, jag sa att jag skulle sprida ut dom. Men igår så vela jag inte först, men efter att alla kommer och säger, "gör det" elr "fan vad feg du är , vågar du inte?" så är det klart man faller för grupptryck! Tillslut rev jag sönder bilden och slängde den där på golvet. Orkade inte bry mig mer om vad som hände, och det menar jag, orkar verkligen inte bry mig för livet kan inte bli värre än vad det har varit de här året. Allt jag vela var att hon ska få känna smärta, så hon fattar hur jag känner mig. Och ja, det gick för långt, jag skulle inte ha gjort det men jag gjorde det. Det var EN bild, man såg knappt ansiktet och hade inte hon reagerat på det hade ingen vetat att de var hon, om hon inte skickat bilden till alla själv tidigare. Jag ångrar det, jag orkar inte bråka mer men nu är det försent jag vet. Jag tänker inte säga förlåt, allt jag har gjort är att svika henne, för hon svek mig. Jag ber inte om förlåtelse förens hon har gjort det. För hon fick mig att göra det här. Och jag tänker inte lägga mig i det här nå mer, jag lägger detta bakom mig, går hon till rektorn, polisanmäler mig eller vad som helst, låt henne göra det. Jag står för vad jag har gjort. Men just nu, tänker jag ligga lågt och inte bry mig förens jag träffat Sebbe och pratat imorgon. Jag vet att han står på Hanna sida, vilket hon ska va glad över, för det är den enda personen på hennes sida som jag lyssnar på . Just nu vill jag bara dö, spola tillbaka tiden och göra det ogjort.
Trots allt så älskar jag hanna och det vet alla, men jag är inte mig själv just nu. Inte för fem öre. Jag är inte en sån hemsk person, visst kan jag vara hemsk, men inte så jävla hemsk att jag skulle göra någonting sånt där! jag vet inte vad som har hänt med mig.. Så jävla förvirrad att jag inte klarar av att bry mig om vad som händer. Känner precis som igår, huvudet snurrar och jag blir yr, behöver någonting att hålla i så fort jag reser mig upp. Vill inte vara med i leken längre.
Trots allt så älskar jag hanna och det vet alla, men jag är inte mig själv just nu. Inte för fem öre. Jag är inte en sån hemsk person, visst kan jag vara hemsk, men inte så jävla hemsk att jag skulle göra någonting sånt där! jag vet inte vad som har hänt med mig.. Så jävla förvirrad att jag inte klarar av att bry mig om vad som händer. Känner precis som igår, huvudet snurrar och jag blir yr, behöver någonting att hålla i så fort jag reser mig upp. Vill inte vara med i leken längre.